Ursprungsartikel:
http://falkblick.nu/?p=282Två grundläggande världsåskådningar står emot varandra i väljarnas medvetanden: den borgerliga “ordning-och-reda”-mentaliteten och den socialistiska “det-är-synd-om”-mentaliteten. Den libertarianska ideologin passar inte särskilt väl in i den borgerliga mentaliteten, och återfinns följdriktigt nog endast inom vad Johan Ingerö träffande benämnt den “tjattrande klassen” av politiker och andra proffstyckare. Den har uppkommit till stor del som ett svar på vänsterns framgångsrika försök att stämpla klassiskt borgerliga idéer som mer eller mindre ondskefulla.
Libertarianismen är idén att frihet ska maximeras till varje pris. En klockren företrädare är Fredrick Federley, men i mer utspädda varianter finns libertarianismen företrädda i alla borgerliga partier utom kd, samt på Dagens Nyheter.* Gemensamt för dessa grupper är att de kombinerar traditionella borgerliga idéer som en liten stat och lågt skattetryck med traditionellt socialistiska idéer som mer eller mindre öppna gränser.
Libertarianerna hävdar att deras ideologi är skild från socialismen och konservatismen men ändå inte är en kompromiss mellan dem och alltså utgör en helt egen position. I rent logisk mening är det korrekt. Om man tittar på de borgerliga väljare dessa grupper säger sig representera blir det emellertid väldigt tveksamt om det finns någon libertarianism i folkdjupet. Se t ex de olika partiernas väljares inställning till flyktinginvandringen.*
Andel positiva till förslaget “ta emot färre flyktingar i Sverige”, 2005:
vänsterpartiet 31
miljöpartiet 27
socialdemokraterna 47
centerpartiet 48
folkpartiet 48
kristdemokraterna 45
moderata samlingspartiet 57
Det finns en tydlig linje här: ju längre till höger man befinner sig, desto mer benägen är man att vara för minskad flyktinginvandring. Inte ens partier som centern och folkpartiet, som profilerat sig som företrädare för libertarianska idéer inte minst i invandringspolitiken, får en lägre siffra än socialdemokraterna. Väljarna verkar således vara ordnade från höger till vänster efter just hur mycket av “ordning-och-reda”-mentaliteten respektive “det-är-synd-om”-mentaliteten de har. Libertarianismens tankegods verkar ha ett minst sagt begränsat inflytande över väljarna.
Ändå har libertarianismen alltså många företrädare bland politiker och proffstyckare. I DN kombineras en tidvis mycket tuff ton mot sjukskrivna och arbetslösa med en mycket mjukare ton mot invandrare. Man undrar ibland hur de får ihop detta rent psykologiskt. Här är socialisterna i alla fall betydligt mer konsekventa eftersom de kör sitt “det-är-synd-om”-race hela vägen.
En förklaring är förstås att människor som arbetar med politik professionellt av olika anledningar oftare bekänner sig till en mer principbunden ideologi - som libertarianismen ju är i högre grad än t ex konservatismen - än människor i allmänhet. Det beror delvis på att just sådana människor tenderar att söka sig till politiken, men delvis också för att man anser det vara finare på olika sätt att bekänna sig till en principbunden ideologi än att mer känna sig fram.
En annan viktig förklaring är emellertid att vänstern under 60- och 70-talet i vida kretsar lyckades etablera föreställningen om att borgerligheten är ond, känslokall och människofientlig. Libertarianismen ska, tror jag, delvis ses som en reaktion mot det. Genom att övertrumfa vänstern i en nyckelfråga som invandringen kunde man delvis vända på godhetsargumentet. Maciej Zarembas artiklar om “den polske rörmokaren” är ett av de mest utmärkande fallen av denna sorts “tables-turned”-argumentation.
Även i frågan om fördelning har man delvis övertagit vänsterns argumentation. Inte så sällan ser man rätt modesta krav på ekonomisk omfördelning bemötas med tal om “avundsjuka” och “ondska”. Just kravet på minskad fördelningspolitik är libertarianismens kärnfråga. Det är inte fel att säga att libertarianer är borgare som offrat invandringsfrågan och andra känsliga frågor för att få igenom vad de tycker är kärnfrågan - mindre fördelningspolitik (naturligtvis har detta dock inte främst skett som ett resultat av genomtänkta överväganden, utan det ligger på en djupare nivå).
I debatten kring kränkthet blir det sällsynt tydligt vilket märkligt och motsägelsefullt djur libertarianismen är. Å ena sidan attackerar de, med rätta, excesserna i klagomål över föregivna kränkningar. Å andra sidan är de ofta själva minst lika snabba att se rasism - en form av kränkning - i varenda buske. Inte minst antisemitismvapnet är man väldigt snabb att använda. Den opportunistiske och svårartat arrogante Zaremba är det tydligaste exemplet här, men det finns många andra.
För borgerliga väljare gäller det att inse att libertarianerna inte företräder deras intressen och i viss mån kidnappat deras partier. Vidare måste borgerligheten kasta av det dåliga självförtroendet. Visst, om vi pläderar för en striktare invandringspolitik kommer vänstern skälla. Det gör de så till den milda grad i Danmark, men den danska borgerligheten struntar högaktningsfullt i det. Vi borde göra som danskarna; bli lite mer kaxiga, och kasta libertarianismens alibipolitik överbord.
* Med “libertarian” menar jag en person skyr social konservatism och socialism. Med detta språkbruk kan även en folkpartist som vill ha kvar en rätt så omfattande välfärdsstat men är för t ex fri invandring räknas som en sorts urvattnad libertarian. Jag är medveten om att detta i viss mån avviker från etablerat språkbruk, men jag behöver en term för att beteckna dessa föregivet “goda” liberaler och ville undvika termen “liberal”, för att inte blanda ihop vettiga politiker som t ex Anders Fogh Rasmussen - som ligger nära någon slags konservatism light - med dessa typer.
** Undersökningen är tendentiös på många sätt men det saknar betydelse här eftersom frågan gäller skillnaderna mellan partierna, snarare än de absoluta talen.
Källa:
Falkblick (importerad blogg)
