Ursprungsartikel:
http://erixon.com/blogg/?p=2177
Det ser ut som vi äntligen får en seriös debatt om den diskrimineringsindustri som plågar det politiskt korrekta Sverige, och som skapar allt större avstånd mellan människor — tvärtemot den uttalade ambitionen. Mycket är det tack vare en ny bok, “Folkhemmets balkanisering” av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt. De skrev på Expressens debattsida tidigare i veckan, Snart är vi alla diskriminerade:
Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga.
Istället för att avfärda boken, tas glädjande nog deras problembild på allvar i debatten. Sydsvenska Dagbladet skriver i dagens ledare, Diskriminering åt alla?
Författarna anser att kampen mot diskriminering lett fram till ett samhälle där allas lika rättigheter ersatts av vissa gruppers särskilda rättigheter. Från början riktades kampen mot diskriminering främst mot arbetsmarknaden, idag omfattar lagstiftningen stora delar av samhällslivet. Begreppet har vidgats och inkluderar indirekt diskriminering. I diskrimineringsmål praktiseras omvänd bevisföring. Grunderna för diskriminering har också expanderat till att omfatta etnicitet, funktionshinder och ålder. Vad väntar härnäst? Börd? Längd? …
Mänskliga fri- och rättigheter skall omfatta alla, mångfald bejakas … Samtidigt vore det dumt att blunda för riskerna med en alltmer uppblåst "diskrimineringsindustri". Att det sociala kapitalet urlakas, att kraven på tolerans blir mer intoleranta och att det blir svårare att skilja verklig diskriminering från en mer subjektiv känsla av att vara kränkt.
Igår skrev Hanne Kjöller om boken på Dagens Nyheters ledarsida, Diskriminering: Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter:
Med balkanisering menar de att det som började med en god tanke om alla människors lika värde har fragmentiserats så att grupper och individer ställs mot varandra. Inflationsspiralen finns inbyggd i modellen. Diskriminieringsombudsmannen och diskriminieringsbyrån har anslag att vinna på att överdriva problemen. Opinionsbildning på myndighetsnivå är ingen bra idé.
Med detta sagt vill jag, lika lite som författarna, hävda att det inte existerar någon diskriminering eller att detta inte är något problem. Men är kvotering och svällande diskrimineringslagar verkligen lösningen?
Kvotering är det inte. Dels för att det är djupt orättvist mot den som kvoteras bort, till exempel flickor med högre betyg än antagna pojkar. Dels för att det riskerar att permanenta roller av utanförskap och kollektiva identiter. Individer är alltid mer än kvinnor, samer, äldre eller någon annan grupptillhörighet.
Ja, och demokrati bygger på att vi inte ser oss som tillhörande en särskild grupp, utan är Medborgare i landet. Det är gemenskapen inom nationens gränser som bör vara större än andra. Inte av några andra skäl än att det som vi har gemensamt, är att vi via demokrati har skapat de lagar och regler som gäller på just denna plats på jorden.
Diskrimineringstanken bygger på att grupp ska kräva annan grupp på ersättning, kompensation etc. Gruppidentitetspolitiken tar över. Därmed skapar inte tanken försoning och tolerans, utan motsatsen. Grupp ställs mot grupp. Vem vill vara solidarisk i en sådan miljö?
Därför gräver socialdemokratin sin egen grav när man så ivrigt ställer upp på disktrimineringsraseriet. Den solidaritet med välfärdsstaten som socialdemokraterna så länge omhuldat kommer att försvinna. Kvar finns bara krav på andra, ingen lojalitet.
(Andra intressanta bloggar om politik, diskriminering, DO, kränkt, kränkthetskultur, fundamentalism, rasism, fragmentisering, gemenskap, integration, gruppidentitetspolitik, integrationspolitik, utanförskap, välfärd)
Källa:
Dick Erixon (importerad blogg)
