LOLOLOLOLOLO

Ursprungsartikel:
http://sannarayman.blogspot.com/2009/02/lolololololo.html


Någonting gjorde att det aldrig blev någon länk till min text om LO:s maktelitrapport i gårdagens tidning. Således kommer en sådan här. Fick även anledning att fundera lite till på saken efter att ha fått diverse glada och sura mejl, vilket resulterade i ännu ett varv på ledarbloggen, vilken numera är att betrakta som "min" ledarblogg. ;-)

Hur som helst. Jag vet fortfarande inte vad den inneboende poängen är med LO:s rapport. Men man kan ju alltid fundera på vart de vill komma.

Så, vad ska jag göra med vetskapen att 198 personer tjänar hästlängder mer än vad såväl jag som Östermalms snart strejkande sopgubbar – med en snittlön på 32000 – gör? ( DN 4/2) Missförstå mig rätt, sophämtare ska ha bra lön! Men från dem och mig till makteliten är avståndet ungefär lika långt, så hur är det tänkt att vi ska reagera, industriarbetarna, sophämtarna och jag?
LO anvisar en lämplig reaktion genom att upprepa ordet maktelit 145 gånger. De gör också jämförelser över tid, som visar att klyftan mellan industriarbetaren och elitmänniskan har växt sedan 1950. Intressant är att varken skillnaderna anno 1950 eller 1980 anses acceptabla, vilket markeras med sarkastiska citattecken:
"Den demokratiska eliten tjänade motsvarande 'endast' drygt 4 gånger så mycket som en vanlig industriarbetarlön 1950."

"1980 var relationen till industriarbetarlönen 'bara' 9 gånger större."

De flesta av de arga som efter denna text mejlade mig tycker att jag missar poängen, vilken enligt dem är att diskutera girighet. Jag håller i och för sig med om att girighet är ett missklädsamt drag. Samtidigt blir jag rätt lättad av att vårt samhälles värsta girigbukar begränsar sig till 198 stycken. Men, jag försökte ändå förtydliga på ledarbloggen idag genom att påpeka att LO inte:

"brukar vara så pigga på att fullfölja den diskussion de sparkar igång och diskutera vad de menar är rimliga löner för den 198 personerna som ingår i makteliten. Då blir hela deras inlägg i debatten i mina ögon oseriöst.
Som sagt. Rapporten handlar om 198 personer. Att merparten av vårt lands chefer och vd:ar ligger en betydlig bit under dessa 198 ignorerar LO eftersom deras hela syfte är att skapa en generaliserande bild av vd:ar, politiker, direktörer och chefer. När det gäller just vd:ar i näringslivet blir det särskilt slående. Faktum är nämligen att:

I Sverige fanns det år 2007 cirka 38 000 företag med minst 10 anställda. 80 procent av dem är små, dvs med färre än 50 anställda. Medianlönen för vd:ar i dessa bolag är 59 000 kronor. Större företagschefer har mer, medianlönen för en vd i ett av de största företagen – med fler än 500 anställda – ligger på 142 000 kronor, men i den gruppen finns förstås många med långt mer.

Visst är det mycket pengar, men inte i närheten av den "maktelit" på 198 personer som LO granskar. Ändå är det dessa 198 LO lyfter fram som en stor, men mer än lovligt luddig, poäng. Då finner jag det faktiskt intressant att ställa frågan: Ska vi ta de 198 personernas pengar och dela upp dem på LO:s medlemmar? Eller vad är det egentligen LO vill säga?
Ty LO verkar inte kunna fördra heller 1950 års statistik, då det de kallar "den demokratiska eliten" tjänade som de skriver "endast" drygt fyra gånger som en vanlig industriarbetare 1950 (vilket i runda slänga är vad Wanja Lundby Wedin tjänar nu) så blir det ju helt omöjligt att föra en vettig debatt?
LO meddelar ju aldrig en ståndpunkt, säger inte ett knyst om vad de anser vore rimligt. Allting hanteras med samma förtrytelse och den verkar gälla precis varenda skillnad mellan 1950 och nu. Det enda man kan utläsa är således en mycket generellt negativ inställning till allt vad chefer och toppskikt heter. Samt att det mellan 1950 och nu aldrig har funnits en acceptabel nivå.
Kort sagt. Så länge LO väljer i dessa rapporter att hålla hela argumentationen på en naiv nivå. Då får de finna sig i att deras debattinlägg besvaras med samma naivitet.


Källa: Sanna Rayman (gästinlägg)