Den nation jag växte upp i var homogen, i betydelsen att samma sociala normer och paradigmer gällde nästan alla. Det fanns kriminella och missbrukare då också, men i tillstånd med sunda vätskor så erkände även medlemmar ur dessa grupper den samhälleliga tillhörigheten. Tjuvar var ofta vänner med just de poliser som tagit och lagfört dem, alla förstod och accepterade spelets regler. Den klyfta som fanns var den mellan socialdemokrater och högerpartister. Denna klyfta var märkligt nog mycket större fordom än nu, när skillnaderna nära nog i realiteten suddats ut. Man var socialdemokrat in i märgen, inget kunde ändra på det, eller så tillhörde man högern. Under en period så handlade socialdemokrater och högerpartister inte ens i samma affärer. Konsum var för socialdemokrater, absolut ingen högerpartist gick dit och handlade.
I dag var jag ute och delade ut lite partimaterial i ett relativt välmående och inbott villaområde. Sannolikt bor moderater granne med socialdemokrater i området. Tanken att de skulle handla i olika affärer är direkt absurd, förmodligen hälsar de på varandra, pratar över villahäcken och kanske t.o.m. bjuder in varandra på en kall öl understundom. Efter att jag delat en länga så vänder jag mig om och ser en äldre farbror stå och vifta, samtidigt som grannfrun gått fram till hennes brevlåda ungefär två meter från den äldre herrens brevlåda.
Den äldre herren säger med arg förorättat röst, "det här kan du ta tillbaka,... kanske någon annan vill ha det".
Jag svarar, "absolut, du anar inte hur många". Som på en given signal vänder vi oss båda mot grannfrun, som precis snappat åt sig sin kurir. Den äldre herren tittar och väntar uppfodrande mot grannfrun, väntar medhåll, att även hon skall lämna tillbaka sitt blad. Kvinnan tittar stint ned i backen, klart generad, men går med fasta steg mot sin dörr hårt hållande sin tidning.
Sprickan, skiljelinjen i vårt land går inte längre mellan moderater och socialdemokrater, den går mellan de som fortfarande tror på det mångkulturella samhället och att massinvandringen är ett utslag av högsta humanism, mot dem som vänt denna politik ryggen. De två grannarna kanske röstar (eller röstade) på samma parti. Det spelar inte längre någon roll, de tillhör två olika läger, nästan två skilda världar. Där gick väl den grannsämjan åt skogen får vi förmoda. Vi är en delad nation i dag, en splittrad nation där folkpartister, centerpartister och socialdemokrater egentligen delar säng. Det är stora delar av det politiska etablissemanget mot folket, faktiskt lite som i gamla dagar när bönder och arbetare stod mot "herremännen".
Sedan kan man undra lite över den äldre generationen. Generationen som föddes under kriget eller strax innan stod en gång på barrikaderna med plakat, de ville göra revolution. Bakom de hade de dock sina rika föräldrar som stack åt dem en sedelbunt om det blev för tufft. Rödvinet flödade likt rosévinet i Almedalen härförleden och det var mycket snack och lite verkstad (vilket kanske var tur). Sedan blev denna generation den mest välmående av alla tidigare generationer, och förmodligen alla senare också. Villa, Volvo och Vovve blev ett begrepp för denna generation. Det sista denna generation gjorde var att se till att deras egna pensioner hölls relativt skadelösa när alla andras pensioner urholkades på ett osannolikt sätt.
Det är alltså denna generation som byggde det mångkulturella samhället, som tycker att vår massinvandring är höjden av humanism. Farbrorn som med patos i rösten gav tillbaka min tidning hade en gloria av rättfärdighet och upphöjd humanism runt sig. Hans ohöljda förvåning när den yngre grannkvinnan inte omfamnades av denna rättfärdiga humanism var obetalbar, den gjorde även denna dag till en mycket bra dag. Godnatt!
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar