http://www.genusperspektiv.se/?p=2009
SVD och Aftonbladet rapporterar idag att antalet oseriösa insamlingsfonderna ökat från 18 till 29.
Frivilligorganisationernas Insamlingsråd (Frii) som granskar de olika insamlingsverksamheterna har nu fört upp 29 insamlingsfonder på svarta listan. För att hamna på svarta listan ska man inte ha klarat en granskning från Frii, vilket bland annat krävs för att få ett så kallat 90-konto.
Svenska smärtfonden och Cancer- och allergifonden är två av de insamlingsfonder som Frii vill varna för, då de båda insamlingsfonderna dragit in stora summor som inte redovisats ordentligt.
Hur mycket av de insamlade pengarna som går till administration, samt hur pengarna redovisas är två av de faktorer som Frii granskar för att en insamlingsfond ska få godkänt av Frii.
Även om man klarar Friis krav, finns det andra faktorer som bör värderas för att man ska avgöra om en insamlingsverksamhet är seriös eller ej.
Organsiationen ActionAid driver en fadderverksamhet. I sin reklam som nu visas på TV gör organisationen reklam för sin verksamheten. I reklamen framgår att verksamheten riktar sig till kvinnor och barn, och i reklamfilmen syns flera pojkar i bakgrunden.
Att man enbart kan bli fadder till en flicka framkommer dock inte i TV-reklamen. Inte heller att verksamheten sätter fokus på kvinnor och flickor, och inte kvinnor och barn som nämns i reklamen.
Tycker för egen del att man bör lägga in även andra parametrar när Frii granskar insamlingsorgansiationer med 90-konto.
Hur mycket av pengarna som går till administration och hur pengarna redovisas, är inte tillräckligt för att avvgöra om en insamlingsorganisation är seriös eller ej.
Tycker för egen del att ActionAid kan ifrågasättas, även om de har en ordnad ekonomi och sköter sina antaganden enligt Frii:s regler.
Källa: Genusperspektiv (gästinlägg)
1 kommentar:
Jag vill börja med att säga att insamlingar behövs och att samhället i många stycken inte hjälper den enskilde till den vård eller livskvalitet som vi ofta ser som en självklarhet och tar för givet.
Jag vill här ge några påståenden som är bevis på hur styrda vi är och hur många ”heliga kor”
som fortfarande finns runt om oss. Det är dax att ta tag och syna denna verklighet för att på sikt forma ett förtroende hos allmänheten, så att en korrekt bild av verkligheten ges.
Jag vill här dela upp detta i två delar.
Den ena berör Cancerfonden som organisation och maktfaktor gällande forsking och informationsspridare.
Den andra berör SFI som kontrollorgan och skyldighet att ge korrekt vägledning till allmänheten.
Cancerfonden som funnit i massor av år har byggt upp ett varumärke som är fantastiskt.
Frågar man allmänheten så är de otvivelaktigt seriösa och genom sitt 90-konto ett självklart val att skänka pengar till. Många av de som arbetar inom sjukvården är dock mycket skeptiska gällande de forskningsprojekt som får sina resurser genom Cancerfonden. En mycket lite klick forskare och institutioner tilldelas medel. Samma återkommar också löpande under längre tid. Här ligger en självklar tanke som aldrig kan ifrågasättas av den som inte är mycket väl insatt i forskning.
Vilka projekt ska man värna om och vilket projekt är inte värt att satsa på?
Valet gör de ju själva.
Självklart är det mycket tyst om denna fördelning då man genom att vara obekväm eller ställer obekväma frågor naturligtvis aldrig kommer på tal när det gäller tilldelning av medel.
Backar man tillbaka så återkommer samma namn och här finner man också kopplingar till styrelsens egna sfärer och tidigare arbetsområden. Detta är enkelt att följa upp och kontrollera men kanske svårare att nå de som inte törs öppet säga sig stå utanför den inre kretsen av bidragstagare.
När det gäller vad man åstakommit under dessa mer än 50 år är beklämmande litet.
De genombrott som gjort genom årens lopp i världen har till den största delen tillkommit av en slup och en biprodukt av riktad forkning när det gäller cancer.
För 50 år sedan dog lite drygt 50% av de som drabbades av cancer.
Idag dör strax under 50% av de som drabbas av cancer.
Idag lever man dock många fler år med sin sjukdom vilket är glädjande.
Av de som föds på 2000-talet förespår man att 50% kommer att drabbas av cancer under sin livstid.
Vad jag fått fram har det under de senaste 50 åren runt om i värden skänkts 20.000 miljarder kronor till forskning. Då kan man nog tycka att skillnanden från drygt 50% till strax under 50% är fjuttig.
Är man elak så skulle man kunna ana att det finns ett egetintresse till denna forsking som naturligtvis genererar inkomster och försörjning. En spekulation som naturligtvis aldrig får förekomma eller ens kännas som möjlig. Enda sättet är att se till att fördelning av insamlade medel sker öppet och att redovisning av forskningsresultaten utvärderas och sker löpande med öppen redovisning.
Att som i fallet med BRO använda argument som att får vi inte en uppgörelse så får ni inga resurser är milt sagt utpressning och ett bevis på att varumärket och egen suveränitet är viktigare än att stötta det enskilda projektet.
Det andra än större problemet gäller huruvida allmänheten är förd bakom ljuset när det gäller vad som delas ut av insamlingar och hur kontrollen sköts.
Om det var ett korrekt citat att Eva Birath uttalat att hon som högste ansvarig och chef
”tagit för givet” är det ett underkännande av den egna verksamheten och dess kontroll och sitt eget arbete. Överför detta uttalande på skattemyndigheten eller läkemedelsverket så ser ni att det utsedda kontrollorganet inte fungerat och då kanske det inte var en tillfällighet att Eva den 1/11 avgick som ordförande. Vad har jag då emot regelverket för 90-konton.
Man skulle elakt kunna säga att den som är med och skriver reglerna också är den som har bäst chans att vinna matchen, så också här. Några exempel är följande.
Ni har själva konstaterat att behållingen från galor och liknande evenemang inte ger så stor netto intäkt så att det rättfärdigar ett 90-konto. Här ligger det ett ganska krångliga och mycket udda regelverk om hur man räknar från sin utdelattill ändamåletprocent.
Det absolut värsta i felet i denna räknemodell är att den som har avkastning på sina medel inte behöver redovisa dessa som insamlat. Det gör att ex cancerfonden som har 1,5-2 miljarder fonderat inte behöver redovisa avkastingen som vissa år är 50-100 miljoner kronor utan de tar alla sina kostnader och betalar med dessa pengar vilket ger att det är möjligt att dela ut mer än man fått in.
Jag är dock övertygad om att den som skänker sin kvarlåtenskap till cancerfonden tror att dessa pengar ska gå till cancerforskningen nu men de har alltså helt fel. De använder bara ca hälften av pengarna nu den andra delen sätts in på kontot för fondering. Naturligtvis är det bra att de växer men vi vill ju alla att forskningen ska komma fram till en lösning på gåtan och få fram ett botemedel NU och inte om ytterligare flera generationer.
Skulle Cancerfonden som sig bör redovisa avkastningen som en intäkt skulle de inte dela ut mer än strax över 60% vilket med andra ord inte alls rättfärdigar ett 90-konto.
Då jag nu är inne på hur man skrivit regler runt tilldelningen av 90-konto finns där även ett annat regelverk som ger vissa möjligheten att ha 90-konto utan egentlig rätt till detta.
De som har utlandskontor har rätten att dra av alla sina kostnder för detta som kostnader för ändamålet. Det betyder att om man synar vilka kostnader som ex Rödakorset och liknande organisationer har på sina kontor utomlands mot i Sverige så finns stora skillnader. Här flyttar man över massor av kostnader som är tagna här till utlandskontoren för att där kunna använda hela kostnaden till ändamålet. Kontorsmaterial, personalkostnader m.m.
Skicka en kommentar