Mångkulturella erfarenheter, del 2

Ursprungsartikel:
http://rakryggad.blogspot.com/2009/01/mngkulturella-erfarenheter-del-2.html

Min son blev för ett år sedan utsatt för rånförsök av ett gäng invandrarungdomar av arabisk härkomst. Jag visste inte, för han var rädd att berätta. En dag ringde han när han var hos sin mamma och berättade att gänget varit och knackat på mammans dörr för att driva in pengar från en påhittad skuld och att de nu var på väg hem till mig. Jag satte min minste son i TV-rummet, satte på en film. Det knackade på dörren, jag öppnade, gick ut. De var ca åtta arabungdomar. Då de snabbt märkte att jag var totalt orädd fick de brått ner för trapporna. De gick över till min son igen. Jag sprang över och det hade samlats fler. När jag kallade på dem, sprang de iväg.

Samma dag ringde de och mordhotade min son. Jag gjorde nu valet att anmäla dem för mordhot. Jag gjorde valet baserat på att jag vill leva med och tillsammans med mina barn, inte sitta i fängelse genom att själv ta tag i det. Jag hade svårt att nå polisen via telefon, men gav inte upp. Fick till slut tag i en polis som lovade att någon skulle ringa upp mig. Redan här upplevde jag ett ointresse. Ingen ringde upp mig, så jag fick börja ringa igen. Till slut fick jag tag i dem. Återigen fick jag bekräftat ointresse, frustration, trötthet, uppgivenhet. Jag ringde upp en vän som varit polis i många år och han visste vilka dessa ungdomar var och menade att det var lönlöst att försöka prata med dem.

Efter polisanmälan blev min son misshandlad på festivalen i vår stad av 6-7 arabungdomar. Jag gick hem till ledarens pappa. Hade ett långt prat med honom. Min slutsats blev att han alltid arbetade, i princip. Han hade tappat kontrollen på sina söner. Den äldsta sonen visade sig vara superkriminell och den yngre som var ledare i ett gäng, hade den äldre brodern som förebild, inte sin pappa. Efter detta blev min son hotad igen. Jag sökte upp pappan, sonen och en annan ungdom för att förklara att de kommer råka illa ut om de rör min son igen. Några månader gick, plötsligt fick min son ett meddelande på MSN från en av arabkillarna att de hade slagit honom vid ett par tillfällen och skulle slå honom igen. Detta var andra i gänget. Då jag under en tid, av rädsla för att min son skulle skadas, därefter körde honom till tåget så han säkert skulle kunna ta sig till skolan, så plötsligt ringde min son när jag lämnat honom på perrongen. Då hade en av arabungdomarna gått ner och sagt han skulle misshandla min son när det inte var kameror i närheten och döda mig.

Kortfattat så åkte jag ner på skolan de går på, samlade med dem, läraren och de skulle aldrig befatta sig med min son. En vecka senare var min son på Filmstaden med sin klass, givetvis var den klassen med arabungdomar där. De hotade honom och försökte få in min son på toaletten för att misshandla honom, men han spjärnade emot och sprang till sina lärare. Han ringde mig, jag åkte ifrån arbetet, ner till Filmstaden och sprang på invandrarungdomarna. Frågade om det var något de inte förstått, de blev röda i ansiktena och rädda. Jag fick tag i läraren och bad om ett möte med rektor, samordnare, samt ungdomar. Nästa dag träffades vi.

Jag var hotfull och mycket frustrerad. Menade att våld inte är problem för mig eller mina vänner, men vi vill lösa det utan sitta i fängelse. Efter detta sista möte har vi haft det lugnt i ca en månad. Får fortfarande ont i magen när hans mobil ringer, eller min mobil ringer, och sonen är någon annanstans. Har lovat min son att vi svarar med 100% våld om han kommer hem slagen. Sen får jag ta konsekvenserna.

Trist med vårt samhälle, för det skapas vigilantesamhälle med den passiva polisen vi har.Efter dessa händelser har jag skrivit till oändligt många politiker, journalister och ifrågasatt hur de tänker gällande vår taskiga integration och massinvandring trots vi inte kan ta hand om dem vi har. 1/10 har svarat, högt räknat, då med färdiga utskick med tomma ord om humanism, lika värde. När jag ifrågasätter detta på ett konstruktivt sätt, får jag ALDRIG svar. Detta gör mig förbryllad, rädd, arg och frustrerad. Ett av vårt lands största problem vill man inte prata om!! Jag och nästan alla mina vänner kommer rösta på Sverigedemokraterna nästa val och vi kommer från mängder av yrken från alla olika samhällsklasser. Den enda politiker som varit seriös har jag också träffat, Kent Härstedt och kommer träffa honom igen.

Slutligen, en journalist svarade och skrev till mig att inte bry mig om Landskronas ÖDE, låter inte ordet öde olycksbådande? Själv ser jag det i ett större perspektiv än endast Landskrona. Vårt land kommer fyllas med städer som Landskrona och kanske kommer till och med våra politiker och deras familjer kommer att komma i närheten av segregerade invandrare för första gången i deras liv, och de konsekvenser detta drar med sig... det kommer bli intressant.

mvh Stefan

Källa: Rakryggad (Medlem)