http://www.klaric.se/archives/5310
Det har utvecklats en diskriminerings-kultur i Sverige, som är överkänslig, egocentrisk och intolerant till sin natur. Den ställer grupp mot grupp och uppmuntrar till splittring och motsättningar. I dag är det bara en dryg tiondel av befolkningen i Sverige som inte anses behöva särskilt skydd mot diskriminering.
Alla medborgare ska garanteras lika behandling.
En princip om likabehandling är nödvändigtvis inte samma sak som bekämpning av diskriminering. Särskilt om det utvecklas en diskrimineringskultur, där utpekade grupper hävdar särskilda rättigheter och där gränsen för vad som faktiskt är diskriminering hela tiden flyttas och där varje grupp hävdar sin särställning på allt mer besynnerliga sätt.
I diskrimineringskulturens spår hittar man mannen som vägrar ta en kvinnlig arbetsgivare i hand, får sin a-kassa indragen och anmäler arbetsgivaren till DO, då han anser sig diskriminerad på religiös grund. Här finns ordföranden i RFSL som kallar kärnfamiljen för “homofobisk”. Här finns aktivisten på den statligt understödda diskrimineringsbyrån som anmäler en glass för att var rasistisk. Här finns kvinnorna som ansåg att det var könsdiskriminerande att de inte fick bada topless i det kommunala badhuset.
Här finns kvinnorna som ansåg det vara etnisk diskriminering att de inte fick bada fullt påklädda, från topp till tå, på det kommunala badhuset. Här finns den statliga ombudsmannen som likställer homosexuellas situation i Sverige på 2000-talet med de svartas situation i det rassegregerade USA i början av 1900-talet. Alla uppmuntrade och med stöd av en statligt finansierad diskrimineringsindustri som omsätter miljardbelopp.
Detta späs på av en allt tunnare soppa, en slags diskrimineringsinflation, där allt fler grupper anses i behov av särskilt skydd i lagen.
I Sverige är de som anses särskilt skyddsvärda fler än dem som inte är det. De som inte omfattas utgörs av en skara av vita, medel- ålders män som är protestanter, heterosexuella, utan funktionshinder och som behärskar svenska, inte har någon kontroversiell politisk åskådning eller särpräglat socialt ursprung eller något större belopp av pengar på banken. De är dock inte fattiga.
Om diskrimineringskulturen hela tiden får nytt bränsle från staten kommer tilltron till det gemensamma sannolikt att minska och motsättningarna mellan olika grupper och individer att öka. Vad händer med Sverige då?
En första slutsats är att den nya diskrimineringsombudsmannen Katri Linna bör få ett renodlat uppdrag, där myndighetsutövning inte samman- blandas med opinionsbildning. En andra är att staten och våra politiker inte kan ge nytt bränsle till ett synsätt som riskerar att så split mellan olika grupper i vårt land. En tredje är att vi bör lämna diskrimineringskulturen bakom oss, och istället arbeta för en rättvisa som präglas av jämlikhet. I ett Sverige där alla faktiskt är lika mycket värda.
—————————————————————————————————————–
Författarna till denna debattartikel heter Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt och är aktuella med boken “Folkhemmets balkanisering - diskriminerings- kulturens baksida” som släpps på onsdag.
—————————————————————————————————————–
Elisabeth
Källa: Dragan med vänner (Medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar