Åsikterna uttryckta i denna samlingsblogg representerar varje enskild skribent,
och överensstämmer därmed ej nödvändigtvis med samtliga listade skribenter.

söndag 28 september 2008

Våldsvänstern och den etablerade vänstern igen

Ursprungsartikel:
http://falkblick.nu/?p=399


En ny bok om Ulrike Meinhof, ledare av RAF, den kommunistiska terrorgrupp som satte Västtyskland i skräck på 70-talet, har recenserats i de stora tidningarna. Flera av recensionerna, som Åsa Linderborgs på Aftonbladet kultur och Sara Stridsbergs på DN kultur, är otäckt positivt inställda till Meinhof och RAF, en organisation som mördade 34 människor. Detta är ytterligare ett i en lång rad exempel på den etablerade vänsterns överslätande inställning till våldsvänstern.

Linderborg koncentrerar sig på frågan “hur kunde RAF uppstå?” Svaret är enligt henne att den västtyska staten dels inte gjorde tillräckligt mycket för att rensa ut gamla nazister, dels förföljde kommunister. Man undrar lite över logiken i resonemanget här. Antingen får hon bestämma sig för att staten har rätt att rensa ut potentiella fiender, och då riskerar både gamla nazister och kommunisterna att åka ner i slasken, eller så har den inte det, och då blir det heller ingen avnazifiering. 

Hon kommer visserligen med ett pliktskyldigt “varje människa har moraliskt ansvar för sin egen våldsutövning”, men tonen är ändå allmänt positiv, något som är särskilt tydligt i avslutningen:

Och för den som inte bara vill prata om världen utan också förändra den, är boken ett utmärkt diskussionsunderlag. Vad kan den göra som verkligen vill sätta tryck bakom orden? Frågan är kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd.

Linderborg tycks allvarligt överväga att det kan vara rätt att ta till vapen för sina politiska åsikter i ett västeuropeiskt land idag. En bisarr åsikt kan tyckas, men hon är inte ensam om den. Sara Stridsberg ger uttryck för liknande idéer i sin recension:

Men frågan “Vad får en människa att ge upp alla sina privilegier, sina barn, all sin egen bekvämlighet och kärlek för att genomdriva sin politiska övertygelse om att en annan värld än den rådande är möjlig?” är möjligen felställd. Kanske borde den i stället lyda: Vad får oss att förbli oberörda och stanna i våra hus och privilegierade omständigheter trots all den information som sköljer över oss om andra människors lidande?

Det finns även i Stridsbergs en skrämmande underton av beundran för Meinhof. Som Mats Wiklund påpekar i Axess är det inte första gången Stridsberg ger uttryck för våldsromantik. Även två andra Aftonbladetartiklar om Meinhof är sällsamt positiva.

Boken är skriven av en av Die Grünens grundare, Jutta Ditfurt, som tydligen är ännu mer positivt inställd till Meinhof. Kopplingen mellan de gröna partierna och den tyska våldsvänstern är stark: den fd utrikesministern i Tyskland, Joschka Fischer stod själv för politiskt våld medan hans vän presidenten för de gröna partierna i Europaparlamentet, Daniel Cohn-Bendit, som var vänsterextrem studentledare när det begav sig, misstänkts för samröre med våldsamma grupper.

Linderborgs artikel Stridsbergs artikel Tidigare Falkblickartiklar i ämnet: 1, 2, 3




Källa: Falkblick (importerad blogg)

Inga kommentarer: