Nätverk mot politisk korrekthet: Socialdemokraterna har övergett sin historia som arbetarnas parti.

Ursprungsartikel:
http://antiism.wordpress.com/2009/02/02/2260/

Mattias Karlsson (Sd)s inlägg om SD vs S är så bra så jag bara måste lägga in det i sin helhet här på bloggen.

Tankar kring folkhemsbegreppet och beröringspunkter mellan dåtida socialdemokrati och nutida sverigedemokrati

Sveriges radio rapporterade nyligen att frågan om hur Socialdemokratin och LO skall hantera Sverigedemokraterna återigen har lyfts upp till högsta nivå inom arbetarrörelsen.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är så oroad över det ökande stödet för SD i LO-kollektivet, att hon använde en del av tiden i sitt öppningstal på socialdemokraternas EU-valsupptakt, till att dryfta problemet och markera avstånd mot SD.

Grundpelaren i Socialdemokratins strategi för att bemöta SD är att övertyga gräsrötterna om att SD och den traditionella arbetarrörelsen är väsensskilda på alla plan. Faktorer som att ,SD, ända sedan sin tillblivelse, sålt skrifter av Per-Albin Hansson och försvarat välfärdsstaten, folkhemstanken och den svenska modellen är naturligtvis någonting som stör den endimensionella bild av SD som ett “klassiskt högerparti”, som LO-pamparna försöker måla upp.

Lundby-Wedin förnekar att det skulle finnas några historiska beröringspunkter mellan SD och arbetarrörelsen. Jag menar att detta påstående är falskt.

Den svenska arbetarrörelsens livsverk och grunden för dess nutida existensberättigande är skapandet och upprätthållandet av välfärdsstaten. Den svenska arbetarrörelsens idétradition och tillvägagångssätt skiljer sig dock på ett avgörande sätt ifrån dess systerorganisationer i många andra länder. Den modell för byggandet av den svenska välfärdsstaten, som lanserades av Per-Albin Hansson, baserades inte på radikal klasskamp utan på reformism och klassamverkan, grundad i den historiska och kulturella gemenskap som fanns hos det svenska folket. Folkhemstanken var således inte i första hand socialistisk utan nationalistisk och med det i åtanke är det inte särskilt förvånande att de första att lansera folkhemsbegreppet inte var några internationalistiska socialister, utan socialkonservativa tänkare som, Rudolf Kjellén och Theodor Holmberg (För närmare information kring likheterna mellan Rudolf Kjellén och Per-Albin Hansson se här)

I folkhemstanken liknas nationen vid en familj, där ju alla har ett inbördes släktskap och en gemensam historia, som binder samman medlemmarna och ger dem ett intresse av att överkomma sina meningsskiljaktigheter, så att de bättre kan möta framtidens prövningar tillsammans. För att denna enighet skall kunna uppnås krävs det att ingen familjemedlem favoriseras på någon annans bekostnad och att alla barnen ges samma grundläggande rättigheter och möjligheter. Det råder inget tvivel om att den omfördelningpolitik, som krävs för att förverkliga visionen om att ge alla samma grundläggande möjligheter, förutsätter existensen av- och avgränsandet till, ett starkt "vi". Det råder heller inget tvivel om att detta "vi" är baserat på den nationella identiteten, kulturen och historien och att folkhemsmodellen därmed är anpassad för- och framvuxen ur, en relativt homogen nationalstat.

Denna tankemodell är någonting helt annat än den ohämmade internationalism och klasskrigsretorik som torgfördes av arbetarrörelsen i vissa andra europeiska länder. Istället för att betona motsättningar, oförrätter och hämndbegär, så läggs tonvikten vid det som förenar. Folkhemstankens grundkoncept om det gemensamma arvet som utgångspunkt för skapandet av en nutida jämlikhet och nationell enighet är närmats identisk med den tankelinje som förs fram av den nationalkonservative författaren, Verner von Heidenstam, i hans "Medborgarsång" från år 1899:

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmans mitt,
likt penningapåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta som vi har gjort
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;
vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och det vi vilja.

Nedan följer ett antal citat av Per-Albin Hansson, hämtade ur Anders Isakssons biografi och det opublicerade manuskriptet "Vår patriotism" från 1926:

"Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet istället vägarna till samförstånd och samverkan."

"Fosterlandskärleken är och kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund. Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet."

"Så kunna vi idag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige!"

"Jag utesluter inte ett visst samarbete mellan en i anda och sanning samhällsvårdande konservatism och en socialdemokratisk iver att bereda trygghet och välstånd åt alla."

"För att internationalismen skall bliva en verksam sammanbindningslänk mellan de olika nationerna, får icke det nationella folkkynnet undertryckas eller nationens säregna förhållanden avskaffas."

"Häromdagen blev jag i Social-Demokraten kallad för en social patriot. Jag lystrade. Något ditåt hade jag hört förr, men då var det bolsjevikerna som skrevo tillhopa de båda orden till ett smädeord. Egentligen tycker jag det är onödigt att göra en ny sorts patrioter eller rättare att skapa en särskild benämning för en socialdemokrat som är patriot. Det duger gott för oss att vara patrioter i den gamla goda meningen. Ty omsorgen om det allmänna, om landet och dess innebyggare, har alltid varit det utmärkande för en god patriot. Att den omsorgen nu mer än förut måste få formen av socialt reformarbete ändrar intet i dess ursprungliga karaktär, är endast en anpassning efter vår tid. (…)Fosterlandskärleken är en mäktig kraft. Den måste göras fruktbar just i vårt stora arbete för en social ordning grundad på rättfärdighet. (…)Men vi ha ju våra socialistiska ideal, vår strävan icke blott för vårt folks lycka utan för hela mänskligheten! Javäl, men här finnes ju ingen motsättning. Den gode patrioten blir också en god internationalist, hos socialisten växer naturligt omsorgen om fosterlandet ut till ett levande intresse även för andra folk och deras lycka. Men vårt verksamhetsfält är i första hand Sverige. Det är i första hand för dess folk vi kämpa. Vi gå fram för vårt folk och för vårt fädernesland!"

Ovanstående citat visar med all önskvärd tydlighet att det finns tydliga beröringspunkter mellan dåtidens Socialdemokrati och nutidens Sverigedemokrati. Då Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, från och med slutet på 1960- talet, låtit sig radikaliseras och ändrat fokus till förmån för internationalism och kulturradikala idéer i form av mångkulturalism, feminism, postkolonianism och queerteori, är Sverigedemokraterna idag det enda partiet som försvarar den gamla socialdemokratiska folkhemsmodellen byggd på den gemensamma identitetens grund och vi är det enda partiet som inser att nationen inte bara är välfärdsstatens vagga, utan också dess livsluft. Vi står som ensamma försvarare av den konservativa hållning i värdefrågor, som idag har sin främsta utbredning bland de medborgare som traditionellt har kallats "arbetarklassen". Även i detta avseende för vi vidare arvet från Per-Albin Hanssons historiska och hittills oöverträffade kompromiss mellan social jämlikhet och bejakandet av traditionella värden.

Den tidigare nämnde, Rudolf Kjellén, skrev följande i sin essä "Reaktion":

"Det behöfves ju från själfva början icke mycken eftertanke för att inse, att det raka framsteget icke under alla omständigheter är nyttigt eller ens rådligt. Antag att en afgrund öppnar sig framför foten, skall man då för framåtskridandets skull taga ut steget tills man stupar i densamma? Ser man då icke, att under sådana omständigheter de mest framskridne just äro de som äro fördärfvet närmast? Alltså, om verkligen ett folk slagit in på en farlig utvecklingsriktning, då är det uppenbart, att en reaktion, ett återvändande från afgrunden, är den enda rätta politiken."

Låt oss för allas vår skull hoppas att den svenska arbetarrörelsen även i det här avseendet har det goda omdömet att plagiera professor Kjelléns idéer…