Favorit i repris: Dödshjälp

Ursprungsartikel:
http://advodia.blogspot.com/2008/10/favorit-i-repris-ddshjlp.html


När enligt vissa undersökningar endast 11% av svenska folket motsätter sig aktiv dödshjälp är det ett allvarligt nederlag för demokratin att frågan mer eller mindre är tabu i vår riksdag. Nu har dock folkpartisten Eva Flyborg lagt fram en motion för införande av sådan, och även om den lär röstas ned med bred marginal så håller den i alla fall liv i debatten. Kanske vågar man rent av hoppas att det ska gå som i fallet med könsneutrala äktenskap? Tanken att sådana bör införas gick ju på rekordtid från en stollefråga till något endast kristdemokraterna motsätter sig.

Läs mer här:
http://www.gt.se/nyheter/1.1325916/politikern-vill-tillata-aktiv-dodshjalp
http://www.gt.se/nyheter/2.1255/1.1325236/karl-henrik-sax-frihet-att-do

Själv har jag vid flera tillfällen berört ämnet, senast förra våren då jag skrev nedanstående blogginlägg.

-

Enligt min mycket bestämda uppfattning borde möjligheten till aktiv dödshjälp för döende vara en självklarhet i ett modernt samhälle. För trots att man inom den palliativa vården (alltså vården av döende) gärna framhåller hur bra man är på omsorg och smärtlindring så finns det människor som när döden närmar sig ligger och kvider och skriker av smärta i dagar. Det finns också människor vars andningsorgan långsamt förlamas, så att deras död är som en extremt utdragen strypning. Hur så många läkare och politiker kan ignorera dessa människors lidande är för mig ett mysterium.

Men givetvis finns det argument mot dödshjälp. Problemet är bara att de inte håller. Låt mig visa varför:

1. Det kanske vanligaste argumentet är att sjukvården eller släktingar kan pressa en döende att begära dödshjälp mot denna persons egentliga vilja. Och det är klart att den risken finns, det går inte att förneka. Men att en frihet, rättighet eller institution kan missbrukas är i princip oundvikligt och brukar annars inte anses som ett hinder för ett införande så länge de goda konsekvenserna kan antas överväga. Man får helt enkelt se till att försöka minimera risken för missbruk så gott det går. Ett sätt i detta fall är att alltid låta dödshälpsbeslut föregås av psykologsamtal under vilket eventuell press från utomstående förhoppningsvis kan avslöjas.

2. Ett annat vanligt argument är att dödshjälp skulle placera oss på ett sluttande plan av sjunkande respekt för människolivet. Problemet med det är framförallt att det berömda "sluttande planet" är något som i princip täcker hela tillvaron. Man kan inte peka ut en bestämd punkt där det tar sin början utan vi befinner oss hela tiden på det. Följaktligen kan det vara en bra försiktighetsprincip att alltid ha det i bakhuvudet, men skulle vi lagstifta mot allt som kan tänkas leda fram mot en dålig utveckling skulle det bli många nya restriktioner i samhället. Aborter skulle givetvis vara det första att förbjudas då de helt klart är ett avsteg från tanken om ett absolut människovärde, och homosexualitet skulle också förbjudas då acceptansen av sådan kan tänkas leda fram till större acceptans av sexuella avarter såsom pedofili… Så verkar det inte vara ett sundare alternativ att dra samhällets gränser utifrån vissa etiska grundprinciper, av typen: "Du skall icke skada andra människor (om de inte ber dig göra det eller verkligen förtjänar det)"? Att tillåta allt så länge det inte klart och tydligt bryter mot dessa principer?

3. Läkare mot dödshjälp talar inte sällan om att deras uppgift är att rädda liv, inte att ta liv. Men att rädda liv är faktiskt inte vad läkarna till vardags framförallt sysslar med, utan vad de ägnar huvuddelen av sin tid åt är att lindra smärta. Det vill säga samma sak de gör när de ger en döende och svårt plågad människa den där sista sprutan. Och i vilket fall är läkarrollen knappast något gudagivet, utan som allt annat i samhället något föränderligt. Att som en läkare gjorde i ett debattinlägg hänvisa till den Hippokratiska läkareden är därför totalt irrelevant. Särskilt som samma ed uttryckligen förbjuder fosterfördrivning...

4. Vissa framför också argumentet att den döende av rädsla kanske frestas begära dödshjälp vid en punkt då livet ännu har möjligheten att vara mer glädje än smärta. Något som absolut inte kan uteslutas. Fast det måste givetvis vägas mot den större möjligheten att smärtan i fortsättningen helt fördriver all tillstymmelse till livskvalitet. Och varför skulle inte den döende ha samma rätt som andra att bestämma över sin tid? Jag menar, tillåter vi andra att fatta beslut i sina liv som kan antas leda till att de går miste om glädje, varför tillåter vi inte den döende detta? För övrigt är det min övertygelse att om jag var döende och visste att jag hade svåra smärtor framför mig, då skulle jag ha väldigt svårt att få ut någon glädje alls av livet. Helt enkelt eftersom den förväntade smärtan skulle hänga som en hotfull skugga över allt jag gjorde. Om jag nu inte samtidigt visste att jag kunde begära en sista spruta innan smärtan helt tar över, vill säga. Och antar man att jag inte är den ende som fungerar på detta sätt, vilket väl är rimligt, då skulle möjligheten till aktiv dödshjälp tvärtemot att frånta människor glädje i livets slutskede öka deras möjlighet till glädje.

5. Slutligen förekommer ibland argumentet att med aktiv dödshjälp skulle det finnas mindre incitament att förbättra den palliativa vården. Men detta är en konstruerad motsättning. Den som vill ha aktiv dödshjälp när smärtan blir för stor vill trots allt rimligen att detta tillfälle ska komma så långt fram i sjukdomsförloppet som möjligt. Så den palliativa vården förlorar knappast i relevans. Och skulle samhället trots allt försöka dra in på den med hänvisning till dödshjälpsmöjligheten, då får man väl protestera på gatorna eller vid valurnorna. Den möjligheten har man alltid i ett demokratiskt samhälle.

Sedan finns förstås en rad rent praktiska invändningar. Exakt vem ska vara berättigad till aktiv dödshjälp? Kan man alltid lita på den av svår sjukdom omtöcknade som säger sig vilja ha dödshjälp? Hur kan man bäst försäkra sig om att inget missbruk sker? Bör dödshjälp även omfatta vissa grupper av kroniskt sjuka? Viktiga frågor som måste behandlas med den största varsamhet och noggrant belysas ur alla upptänkliga vinklar. Men alla måste inte ges sitt definitiva svar innan aktiv dödshjälp införs. För det finns solklara fall, och det är inte rimligt att dessa människor ska behöva lida i väntan på att alla tänkbara gränsfall först retts upp. Så vad jag förespråkar är alltså att aktiv dödshjälp å det snaraste införs som en möjlighet för döende med svåra smärtor men som ändå är klara nog att fatta informerade beslut. Varefter fler grupper kan ges möjligheten efterhand.

-


Källa: Advodia (importerad blogg)