För ett år sedan erbjöd jag några riksdagsledamöter att få träffa en av de miggor som skriver på min blogg. Eftersom riksdagsledamöterna inte verkade förmå att ta till sig de tydliga och ofta hårresande berättelser som berättats på bloggen (som de sade sig ha läst), frågade jag en av migg-skribenterna om han/hon (jag har lovat alla miggor fullständig anonymitet) kunde tänka sig att träffa några av dem för att ”live” berätta samma saker som han/hon skrivit om.
Miggan var således beredd att träffa dessa politiskt ansvariga personer, trots oro för sin framtid på Migrationsverket om det kom fram att han/hon både skrivit på min blogg och träffat riksdagsledamöter. Men trots att riksdagsledamöterna sade sig vara mycket intresserade och gärna ville träffa personen ifråga och trots att jag hörde av mig tre, fyra gånger för att få till stånd ett möte, så rann det hela ut i sanden. Antingen var intresset inte tillräckligt stort trots allt, eller också ville riksdagsledamöterna när det kom till kritan inte dra upp sina huvuden ur den varma och sköna sanden. För det man inte tar del av det finns ju inte, eller hur?
Ursprungsartikel
Källa: Merith Wager (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar