Vi är ganska unika här i Sverige. Vi kan engagera oss i jordens alla orättvisor, dra igång insamlingar till halta eskimåer som fiskar med två vänsterhänder. Då rinner det liksom till i vår humanism och medmänsklighet. Det är en våt dröm för många svenskar att få ställa sig lite över alla andra, blicka ner och säga:
Din stackars sate
Fulla av självgodhet och en inställning att vi minsann är bäst och kan göra skillnad. Vi är ett märkligt folk här i Svärge. Vi vill lösa alla problem, ta hand om alla jordens barn, och vi får för satan inte glömma de stackars djuren.
Men oss själva då? Vårt eget folk, land och politik. Där är vi blinda. Vi kan titta nedsättande åt en uteliggare och tycka att han får skylla sig själv. Vi ids knappt köpa en kopp kaffe, och det är av ren jävla snålhet.
Men rädda ett par träd, eller se till att Mmbuntu i något Afrikanskt land får en filt. Det är ta mig fan en självklarhet. Ställer man inte upp, är man rasist och har bristande humanism.
Vi är verkligen ett nedmonterat folk utan gemenskap eller känsla för varandra
"Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur"
Ursprungsartikel
Källa: Valaffisch.se (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar