En gång i tiden var Södermalm i Stockholm en charmig arbetarstadsdel där klämchecka söderkisar bodde. En del av stadsdelens invånare hade klara alkoholproblem med på något sätt ökade det bara charmen i stadsdelen. Även alkoholisterna i stadsdelen var charmiga och vänliga, trots att de understundom tvingades till den något simpla sysslan tiggeri. Stadsdelen var på denna tid ganska röd, politiskt sett.
Det bodde dock sannolikt en betydande andel medelklassmänniskor på Söder även under 60 och 70-talet. Det var dock en annan typ av medelklass än den som bor där nu. Dagens medelklass på Söder är i stor utsträckning journalister, mediemänniskor och andra som på något sätt kan sägas vara "inne".
I en artikel på SvD så skriver journalisten Mustafa Can om Miljöpartiets stora framgångar just på Södermalm. Inte mindre än 20 procent av valmanskåren på söder röstar enligt Can på Miljöpartiet. Det är dock det "nya Miljöpartiet" man röstar på, Miljöpartiets historia är betydligt mer penibel än Sverigedemokraternas med vansinniga förslag på att avskaffa bankräntan och andra liknande förslag. Så här står det om Miljöpartiets politik i artikeln.
Miljöpartiet skulle bli ett framstegsvänligt parti med avancerade tekniksatsningar, snabbtåg, forskning – allt med grön profil. Och ändå stå fast vid en politik som värnar om flyktingar, hbt-rörelsen och feminismen. Ett modernt parti som försvarar individens frihet ska självklart även vara fränast i sin kritik av Ipred- och FRA-lagstiftningar.
Även MP värnar flyktingar, hbt-människor och feminism, som precis alla nuvarande riksdagspartier i vårt land. Att "värna flyktingar" är i sig en underlig formulering, det bästa vore väl om ingen tvingades fly? Partier som inte är för "feminism" är en omöjlighet i vår demokrati verkar det som. Ideologin "feminism" är något som alla helt enkelt skall bekänna sig till, annars är man inte välkommen i klubben. Självklart tilltalar denna så vanliga politiska mix den nya strömlinjeformade medelklass som nu befolkar Södermalm. Så här står det i artikeln om stadsdelens förvandling.
Det händer överallt, i New York, London, Köpenhamn såväl som i Malmö: gamla, nedslitna arbetarstadsdelar förvandlas raskt till ståndsmässiga kvarter. De hastigt stigande hyrorna och bostadspriserna kommer med riskkapitalister, reklamare, modefotografer, stylister, krögare, mediekändisar, popdrottningar och finansfamiljer som söker billiga lokaler eller kvarter med lite autenticitet.
Delar av ursprungsbefolkningen drivs till förorterna. De nyinflyttade är bohemchica nog att befläcka sin välanpassade värld med en lagom dos radikalitet, lagom farlighet, lagom upproriskhet. Se så charmerande med jovialisk arbetarklass som slänger sig med slang och rullar in V75-kupongen i kvällstidningen! Vi bor trots allt i Cornelis nejder med Bajen, utblottade konstnärer, gubbkeps och billig bärs på Gröne Jägaren. Om vi ändå hade fått uppleva Ebba Grön på Musikverket.
Som artikelförfattaren skriver är utvecklingen förmodligen naturlig och kanske till en del ofrånkomlig. Den politiska förvandlingen kommer med förnyelsen av befolkningen, de politiska korrekta åsikterna kommer också med "reklamare, modefotografer, stylister, mediekändisar och popdrottningar". Vi kan svårligen tänka oss att en känd stylist eller popdrottning går ut i media och öppet deklarerar att hon tänker rösta på SD. Karriären vore nog över för denna popdrottning fortare än någon hinner säga "flaska". "Verklighetens folk" bor inte längre på Södermalm, de bor i förorten.
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar