[INSÄNDARE] Valrörelsen tog aldrig semester 2010. Tvärtom. Det brinner på redaktioner, redaktörerna svettas i sin iver att överträffa varandras varningstutande i allt större lurar för varje dag som vi närmar oss valnatten. "Experter" vi aldrig hört talas om, dyker tillfälligt upp i sanningsljuset, gläfsande alternativt ylande, beroende på hur stora, riktiga och rätta påståenden som ska bevisas. Politiker, som normalt den här tiden på året, njuter av en av folket frikostigt bekostad semester, svettas plötsligt, röda i ansiktet av harm, ömsom i sina arbetsrum, ömsom i någon studio eller Tv-soffa, pekande på allt tänkbart/otänkbart elände som kan drabba oss (läs politiker och media) till hösten.
Den gemensamma nämnaren, föremålet för det kollektiva snyftandet och hulkandet, är SD, på väg in i Sveriges Riksdag. Ve och fasa. Demokratin är hotad. Moralens och demokratins väktare inom media och politiken varnar för nazism, brunskjortor, rasister och allehanda mer eller mindre idérika förslag på vad Sverigedemokraterna står för, naturligtvis utan att fråga dom själva. Superlativerna står som spön i backen. Expressen går ut och varnar den okunniga valboskapen att dom absolut måste rösta på något av Blocken(TM), annars hotas den gamla hederliga svenska demokratin. Är det någon i församlingen, som anar en viss felsägning/lögn/motsättning i det påståendet. Man kan kalla Expressen mycket, och det med all rätt, men någon stor förkämpe för demokratin har dom aldrig varit.
Jodå, jag kommer också att välja, det kan ni vara övertygade om, mina Damer och Herrar i svensk politisk/massmedial maffia. Men inbilla er inte för en sekund att jag sväljer eran bullshit. Eran värld stinker.
I mitt anletes svett, arbetar jag vidare, medveten om att en stor del av mina skattekronor kommer att finansiera invnadringsindustrin och rundhänta bidrag till de kommuner som tar emot flest invandrare. Om möjligt ännu större summor skyfflas ut i astronomiska fantasibelopp till politikernas löner, pensioner, resebidrag och alla andra bidrag med mer eller mindre krystade benämningar. Min egen pension, däremot, kommer att likt den berömda moroten, alltid hägra i en knappt skönjbar framtid. De äldre kommer att behövas på arbetsmarknaden, "som mentorer", sa representanten från KD, lätt flinande, medveten om den iskalla lögnen. Tror han att vi är idioter ? Inser han inte att det dummaste huvudet sitter på hans egna axlar ? Lyssnar han inte på frustrationen som kokar hos alla oss, som trots att vi försöker begränsa våran mediakonsumtion, ändå får den nertryckt i halsen vid första obevakade ögonblick ?
Lite hårddraget : att arbeta till 75, eller varför inte 95, med benskörhet, tandlossning, åldersdiabetes, urinläckage mm, stressande i bil- och bussköer, tunnelbanan etc. Skulle det vara ett privilegium ? Och var finns jobben, nu när näringslivet flyttar utomlands, trots Reinfeldts löften om 100.000 nya jobb ? För inte kan väl karln stå och yra om 100.000 nya städjobb, eller ? Menar han 100.000 nya jobb, och dessutom 100.000 nya företag/städbolag ? I statistiken skulle det ju visa på enastående siffror för alliansen.
Och så alternativet, enligt våra förvirrade politiskt korrekta media.
Mona Sahlins förtroende sjunker. Jaha……..?? Är det någon, förutom hennes egen fanclub inom partiet, som blev överraskad?
Jag har sett och hört henne i det ena politiska sammanhanget efter det andra under en lång följd av år och alltid ställt mig frågan, hur hon lyckats överleva som politiker?
Jag är övertygad om, att om hon inte haft en lojal fanclub inom partiet, hade hon varit ute i kylan för länge sedan. Men nu, när hon slutligen nått partiledarrollen, lyckas hon dra med sig partiet in i sina abstrakta, politiska labyrinter. Sista tidens feministiska irrfärder, försöken att konkurrera ut Gudrun Schymans sista fästen i rampljuset, är ett stort misstag. Det var inte vad partiet behövde. Tvärtom finns snart bara hennes fanclub kvar på barrikaderna. Vi svenskar behöver bli enande, Mona, vi behöver inte kriget mellan könen/klasserna/arbetstagarna, eller vilka det nu kan vara för dagen. Sveriges utveckling går kräftgång/baklänges sedan många år, varför vi behöver gemnesamma mål, samt idéer att tro på.
Men, å andra sidan, vem bryr sig ? Under en längre tid har våra "folkvalda" , mer eller mindre öppet, deklarerat att det inte spelar någon roll vilket block vi röstar på. Utan att skämmas, har media flaggat för att en dubbel-allians är att vänta efter höstens val. Det vill säga, att hur vi än röstar, kommer alliansen att regera med alliansen, högerblocket med det rödgröna blocket, blå kommer att regera med fd röda, gröna eller blå sossar (?). Borgarblocket kommer att gå ihop med S,V eller Mp, eller kanske tvärt om. Min erfarenhet är att om man blandar alla färger med varandra blir resultatet grått. Politiskt är Sverige sedan länge grått, trots allt högljudda brölande om det nya mångkulturella Sverige, varför skillnaden trots allt skulle vara ytterst marginell.
Hur vända utvecklingen ? Är lösningen att, som Folkpartiet vill, riva landets gränser ? Naturligtvis inte. Däremot ska vi i väst, revidera vår inställning till hur vi behandlar länderna i "tredje världen". De västerländska företag som är skyldiga till rovfiske, skövling av naturrikedomar, miljöbrott och omänskliga arbetsförhållanden i fattiga länder där det är lönsamt att etablera produktion, ska granskas. Hjälp, bl.a ekonomisk, måste erbjudas länder, på hemmaplan, men inte via sedan länge korrupta organisationer som exempelvis Röda Korset. Där har vi alla ett stort ansvar.
Lösningen är inte heller att med våld erövra andra länders naturrikedomar och landområden, som nu sker i Afghanistan och Palestina, och att skicka föryngringen av deras arméer till Europa. En folkförflyttning som påminner om deportation, fast naturligtvis under falsk flagg.
Den akuta lösningen för Sverige, står att finna i självhjälp, urträde ur det monetära, kapitlistiska EU, och en bred uppgörelse med det styrande skiktet inom politik och media. Det är en utveckling som enligt läran om överlevnad som samhälle och nation, borde ta sin början på valnatten 2010.
För många år sedan, när jag var barn, och under min uppväxt, fick jag lära mig hur den förra generationen uppfattade Sverige. Ett land som klarat sig undan kriget i världen, och därför kunde gå en ljus framtid till mötes, med fungerande industri och hög produktionsförmåga. Men också en någorlunda homogen befolkning, som trodde på en bättre framtid, inte bara för Sverige, utan även för resten av världen. Vi hade invandring på den tiden också, med betoning på "arbetskraft med erfarenhet", men brottsligheten var låg och våldtäkterna sällsynta. Vi trodde på något diffust allmänna bästa, med relativt hög moral, men framför allt respekt för medmänniskorna. Och Sverige var inte, som många förespråkare för medlemsskap i EU ljög om 1994, ett land i Europas utkant. Vi var, och hade alltid varit en del av centraleuropa och dess politik/ekonomi. Vi respekterades för vilka vi var och den utveckling vi var med om att
leda. Sveriges utrikespolitiska roll, har inte alltid varit rakryggad, men närvarande. Det här var sanning och realitet, den värld vi levde i, och jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes.
Blodet kokar, när jag i dag ser hur inkompetenta folkvalda politiker med hjälp av falska retoriska krumsprång, raserar det svenska välfärdsbygget. Samma välfärdsbygge som tagit flera generationer att bygga, likt ett korthus, ständigt attackerat av kapitalistiska rovriddare. Idioter, vi skulle utveckla välfärden, inte riva den.
Ingen tackar de gångna generationerna i dag. De som överlevt, ses som en tärande sektor, där lämpliga nedskärningar kan göras av stressade avkommor i karriären. 40-talisternas köpstarka generation blev ett "köttberg". Pensionsåldern höjs i etapper, för att, som kostnadssektor, i realiteten avskaffas inom en snar framtid." – Jobba på till du stupar, det blir billigast." Eller kanske ättestupan är mest kostnadseffektiv ?
Min poäng är, att använd din röst för att göra dig hörd, så länge du kan. Sverige, inom ramen för EU och i intimt samarbete med USA, jobbar intensivt på att, om inte avskaffa, så i alla fall kraftigt begränsa demokratin, och med den yttrandefriheten. Jag anser att vi måste ta chansen, nu medans det går, att rösta in nya partier i Riksdagen. Vilket parti som helst, bara det inte säljer sin själ till något av blocken och försvinner i den grå nyansen. Arbetet på att begränsa demokratin måste till varje pris förhindras, varför årets val kanske är den sista chansen vi får.
Stressad av oceaner av reklaminslag, men lycklig över att nyligen sagt upp mitt multikanal-utbud på TV, kommer jag att ta mig till vallokalen i höst, övertygad om att dom lurat mig för sista gången, röstande på ett parti utanför riksdagen, i år igen.
"Let us be heroes, just for a day"…och rösta för att rädda resterna av demokratin.
Manckerstroem
Ursprungsartikel
Källa: Fria Nyheter (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar