Debatten om dom ensamkommande unga män som i en strid och ökande ström smugglas in i Sverige och som felaktigt kallas ”barn” fortsätter att vara aktiv bland massmedias ofta grovt undfallande representanter. Det finns knappast några nyanser alls i etermedias och tidningarnas närmast makabert lögnaktiga beskrivningar av dessa ”barn”.
Oavsett hur många gånger dessa ”barn” avslöjas vara betydligt äldre och oavsett hur många vittnesmål från t ex Migrationsverkets personal så bortser media från detta och fortsätter den massiva lögnrapporteringen via osakliga snyftreportage.
”Barn” tills motsatsen bevisats
Alldeles oavsett om det rör sig om en 35-årig sjubarnsfar från Aghanistan så är det enligt massmedias infantila och lögnaktiga rapportering ett ”barn” så länge vederbörande säger så. Det säljer ju lösnummer, och som bekant var det länge sedan som massmedia talade sanning i sin rapportering när det gäller svensk invandringspolitik. Om dom någonsin gjort det….
I dagens DN skriver dock Hanne Kjöller en ledare som i viss mån försöker nyansera denna massiva propaganda som hennes kollegor producerar. I artikeln ”Mer än bara barn” är Kjöller åtminstone i närheten av att producera något som kan liknas vid sanning. Kjöller skriver:
Det talas om ensamkommande flyktingbarn. Och om att få kommuner vill ta emot dem. Vad är haken? Är den statliga ersättningen för låg? Eller det kommunala ansvaret för stort? Och är det ens barn som kommer?
Den absoluta majoriteten av de barn som kommer är snarare ungdomar eller unga vuxna. I statistiken förekommer förvisso ett inte obetydligt antal riktigt små barn, men enligt Ronny Magnusson vid Migrationsverket rör det sig sällan om barn som faktiskt anländer ensamma. Oftare är det ett föräldralöst barn som kommer tillsammans med exempelvis en moster och hennes kärnfamilj.
Lögnaktig mediarapportering
Detta är ju något som aldrig eller ytterst sällan framkommer i media när det skall skrivas snyftreportage om dessa ”barn”. Kjöller fortsätter:
De som verkligen kommer ensamma är i de allra flesta fall 16–17 år gamla pojkar. Minderåriga, förvisso. Men leder inte termen "barn" tankarna lite fel?
Jo, naturligtvis är det så, och det bekräftas också av Pär Åhdén, enhetschef vid barn- och ungdomsenheten i Skellefteå. I kommunen har man lång och bred erfarenhet av att ta emot ungdomarna. Han har svårt att känna igen sig i den bild och hela det problempanorama som präglar debatten.
Det är inga barn!
Pär Åhdén berättar att man i kommunen successivt insett det felaktiga att regelmässigt bedöma dessa unga mäns behov efter svenska barn i samma ålder. Han berättar hur ungdomsflyktingarna kan ha yrkesarbetat under många år, att det är de starka ”barnen" – ofta den äldste sonen – familjen skickar i väg för att agera ankare i Sverige.
Tyvärr virrar Kjöller bort sig lite i den politiskt korrekta djungeln när hon i slutet av artikeln ifrågasätter faktumet att dom ensamkommande unga männen som idag kommer agerar ”ankarbarn” åt resten av familjen. Siffror från 1997, när fenomenet ”ensamkommande barn” knappt fanns i sinnevärlden, är knappast relevanta för dagens situation.
Gustaf Janson
Bild från Thoralf Alfsson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar