Sverigedemokraterna och rädslan

-

Jag hade verkligen tänkt mig att skriva om helt andra saker än Sverigedemokraterna på denna blogg, men så länge media och politiker fortsätter att angripa dem på ett sätt som omväxlande är idiotiskt, uppenbart ohederligt och ren mobbning känner jag mig så illa tvungen att träda till deras försvar. Det handlar ju på ett plan om något helt annat än invandringen och islam, nämligen om huruvida vi vill ha ett samhälle baserat på förnuft och öppen debatt, eller om vi även i fortsättningen vill ha den politiska korrekthetens samhälle där obekväma åsikter i bästa fall tigs ihjäl eller avfärdas som "onda".

Ett sätt att angripa Sverigedemokraterna som jag har särskilt svårt för är allt tal om att de är "rädda". Rädda för det främmande och för en utveckling de inte förstår. (Anna-Lena Lodenius står för ett exempel i Aftonbladet.) Härigenom undviker man att ta tag i sakfrågorna samtidigt som man stämplar Sverigedemokraterna och deras anhängare som en slags sämre människor; att vara sverigedemokrat reduceras till en psykiatrisk diagnos. Men finns det verkligen inga andra skäl än rädsla inför det främmande för att vilja hålla nere invandrarnas andel av befolkningen? Och är det inte i själva verket så att även Sverigedemokraternas motståndare i hög grad styrs av rädsla?

Låt oss här till att börja med konstatera att det finns två sorters rädsla: rationell och irrationell. Ibland finns det definitivt goda skäl att vara rädd. Och när Sverige, liksom större delen av Europa, är mitt uppe i den största demografiska omvälvningen sedan folkvandringstiden utan att det vare sig i riksdagen eller i media förs någon seriös diskussion om dess konsekvenser, finns det då verkligen inte skäl att åtminstone känna lite oro? För inte är det väl rimligt att utgå ifrån att en så stor förändring inte sätter spår, varav åtminstone en del negativa? Särskilt inte med tanke på att en ökande andel av invandrarna kommer från den muslimska världen och i hög utsträckning bär på värderingar antitetiska till de moderna västerländska. (Exakt när etniska svenskar hamnar i minoritet i vårt land är svårt att säga, men inget tyder på annat än att det kommer ske innan århundradets slut och med tanke på att riksdagen tycks enig om behovet av ökad invandring för att bibehålla tillväxten kan det mycket väl ske redan inom några decennier. - Idag är ungefär en femtedel av befolkningen födda i utlandet eller av föräldrar som båda är det, enligt SCB.)

Att inte vilja ha någon större mängd invandrare i landet kan förstås också bero på att man anser att en värld av etnisk mångfald inom traditionella gränser har ett egenvärde (=etnopluralism). En åsikt som kan anklagas för att sakna såväl moral som realism, men som i grund och botten inte skiljer sig från den allmänt accepterade uppfattningen att biologiska miljöer och djurarter är värda att bevaras för deras egen skull. I vilket fall är det en ståndpunkt som knappast baserar sig på rädsla. Att vilja bevara något är inte detsamma som att vara rädd för förändring.

Så kommer vi då till rädslan på den politiskt korrekta sidan. Jag tror att den finns i flera olika skepnader. Framförallt handlar det ändå om att en invandringskritisk person av media och politiker undantagslöst stämplas som omoralisk och ignorant, med social skada som följd. Så då är det mycket bekvämare att istället stämma in i kören - och vem vill väl inte betraktas som en av "the good guys"? Många är nog också rädda för att stå där med en, i ljuset av hittillsvarande utveckling, pinsamt omodern ståndpunkt. För att modernitet är viktigt och fint, det vet ju alla uppväxta i "världens modernaste land". Åter andra är antagligen rädda för frågorna kring mångkulturen eftersom de helt enkelt tycks så stora och ödesdigra, samtidigt som vi redan har den till synes mer akuta klimatfrågan att sysselsätta oss med. Det enkla då är att flyta med strömmen och intala sig att politikerna har koll och att allt nog blir bra i slutänden...

En särskild, och särskilt farlig, rädsla på den politiskt korrekta sidan är rädslan för fakta som skulle kunna spela motståndarna i händerna. Därför finns i Sverige ingen riktigt färsk studie av invandrares brottslighet och inga stora undersökningar av invandrarnas attityder och värderingar. Inte heller några statliga utredningar om hur det svenska samhället egentligen påverkas av en ständigt ökande andel invandrare i befolkningen. (Fast i somras gav regeringen miljöpartisten Mikaela Valtersson i uppdrag att leda en kommité vars syfte är att utreda "positiva effekter" av invandringen... källa: SvD) Konsekvenserna av denna antiintellektuella inställning till faktaunderlag är bara allt för tydliga.

- - -

För övrigt:

Sanna Rayman skriver på SvD:s ledarblogg en betydligt intelligentare kommentar till rabaldret kring Åkessons debattartikel än vad man vågade hoppas på från mainstreammedia. Bl.a. konstaterar hon angående tv-debatten mellan Åkesson och Maud Olofsson: "Hon lägger Åkesson på soffan, gör en kort psykoanalys om att han inte är 'trygg i sin kultur'. Till slut konstaterar Åkesson att han är mer rädd för Maud Olofsson än för muslimer. Tror jag det. Som psykoanalytiker vore hon en katastrof. Om Åkesson nu vore otrygg - han ser rätt lugn ut i soffan - så verkar det högst otroligt att den rekommenderade terapimetoden skulle vara gällt gapiga utfall av typen 'Det värsta med dig är att du är otrygg!!!'Vem vann?" Och utifrån detta tvingas Rayman konstatera att det där med att "ta debatten" kanske inte är så lyckat ändå. Inte om de etablerade politikernas uppfattning om debatt med Sverigedemokraterna är att ständigt upprepa hur mycket de ogillar dessa. (Läs här!)

Har ni inte sett tv-debatten har ni den här:


Förresten förstår jag fortfarande inte på vilket sätt Sverigedemokraterna "inte ställer upp på alla människors lika värde". Genom att inte låta alla som vill bosätta sig i Sverige? Genom att inte acceptera alla främmande sedvänjor? I ingetdera fallet skiljer de sig ju från Centerpartiet!

- - -

Och på Newsmill fortsätter debatten. Sverigedemokraten Ted Ekeroth argumenterar för att islam faktiskt är en farlig religion och får svar av en muslim vid namn Ahmad Mouhsen som anser att Sverigedemokraternas ideologi är genomsyrad av sionism ("den ideologi som idag har mest inflytande i världen"). Christer Sturmark skriver att "Sverigedemokraterna och islamisterna går hand i hand", och radikalfeministen Eva Lundgren varnar för att svenska män kan ta efter kvinnosynen hos män från Mellanöstern.

-

Ursprungsartikel
Källa: Kulturkrig (importerat inlägg)