http://kaffepaus.sv.wordpress.com/2009/01/29/judehatets-grund-i-relativismoch-feghet-infor-sjalvrannsakan/
"No society has been able to abolish human sadness, no political system can deliver us from the pain of living, from our fear of death, our thirst for the absolute. It is the human condition that directs the social condition, not vice versa."
Europa befinner sig i en djup identitetskris. Det kan nog många hålla med om. Vi klarar inte längre av att se det som på djupet förenar människor. Inte heller våra politiska ledare, vilka borde veta bättre, klarar av att enas kring något substantiellt, det vill säga av "högre" värde i form av idéer och värderingar.
Istället för att enas om det som vi alla kan säga är universellt mänskligt och evigt, läggs krutet på det som är flyktigt och temporärt. I detta materiella har alla parter olika intressen att bevaka och opinioner att tillfredställa. Allt som åstadkoms är en sörja av kompromisser och därmed mer av tungrodda byråkratiska regelverk och mer eller mindre havererade politiska projekt (som Lissabon-fördraget, "konstitutionen") i syfte att tillfredsställa särintressena på allas gemensamma bekostnad.
Och det är på det materialistiska och politiska planet. Under det döljer sig såklart ett mycket djupare problem utav spirituell art. Europa är sjukt in i själen. Europa har i toleransens namn börjat tillåta det intoleranta.
Bejakandet av den obegränsade mångkulturens och relativismen har gått så långt att den nu har lett till en nästan "självhatande" europisk kultur, alltså snarare en "anti-kultur".
Så, när islamister, eller andra mer eller mindre barbariska våldsmän från andra kulturer, hotar oss till livet därför att de hatar vår västerländska livsstil och kultur, finns det inget i det relativistiska sättet att resonera som säger att de måste ha fel. Vad som då händer är att det till och med finns de som säger att våldsmännen har rätt i att hata oss och vilja utplåna oss (och/eller sina övriga utsedda fiender).
Hur kan det bli så?
För relativismen gäller det att för allt i världen aldrig diskrimminera någon eller någonting. Det är det överstående målet för allting. För att diskrimminera är att vara "intolerant" och att vara intolerant är att vara "anti-demokratisk", och att vara anti-demokratisk är att säga att alla människor inte har samma värde - för det har de ju, eller hur?
Att påstå att en kultur, ett sätt att leva, en moralisk övertygelse, är bättre eller sämre än någon annan är att diskrimminera. Det är intolerant eftersom man då inte förutsätt kunna tillåta andra åsikter än sina egna om moral eller sätt att leva. Det kan därför inte, det får inte, finnas något gott och ont, rätt eller fel, vackert eller fult - eftersom det skulle innebära att vi måste ta ställning. Vi måste då börja diskriminera. Dessutom skulle tidigare ställningstaganden (eller snarare ovilja att tydligt ta ställning) belysas och vi skulle inte längre framstå som så fina och rättrådiga som vi gärna vill se oss själva.
Att behöva stå för att någonting är rätt och riktigt, och att någonting annat faktiskt därför av nödvändighet måste vara fel, är det jobbigaste man kan göra, därför att det innebär en skyldighet att tänka, och att tänka leder till frågeställningar och ifrågasättande av sig själv, det leder till självrannsakan. Något vi i Europa, och Sverige i synnerhet, har ofantligt svårt med. Det är kanske en ren självbevarelsedrift? För skulle vi göra det och titta på vår roll i världen under det senaste århundradet (eller längre tillbaka med för den delen), så skulle vi behöva möta den flathet, feghet och den moraliska kollaps som pågår.
Få hade mod, förmåga, eller vilja att ta fullt avstånd från nationalsocialismen och Hitlertyskland före mitten av 1942, det vill säga innan krigslyckan började vända för tyskarna. Färre hade mod, förmåga eller vilja att därefter ta fullt avstånd från kommunismen. Därför sökte man med hjälp av "kålsuparteorin" (den tredje ståndpunkten) se till att inte behöva ta öppet parti under det kalla kriget. Det samma sker idag i samband med det senaste anfallet mot Israel från Hamasistan (Hamas i Gaza).
I grunden är detta ett resonemang som bara kan komma ur en ateistisk världsbild eftersom Gud alltid varit garanten för att något faktiskt är Bättre - har mer Kvalitet - än något annat. För ateisten och relativisten är världen platt, utan ontologisk grund för några värden.
Den extrem har naturligtvis sin motsats i de som i religionens och Guds namn gör de mest förskräckliga saker, därför att de förväxlar Guds vilja med sina egna paranoida och skruvade fantasier.
Från diverse håll jämställs Israels självförsvarskrig med "massmord" och "slakt". Försöken att hindra vapentransporter till fienden genom en blockad av Gaza jämställs med nazisternas koncentrationsläger. Svenska kyrkans företrädare, Bo Nordin, i Luleå försökte ställa in minnesstunden för Förintelsens offer, därför att det på grund av situationen i Gaza känns "malplacerat". Med andra ord - man kan inte minnas de judar som mördades eftersom staten Israel tvingas till självförsvar. Minnet över de miljoner judar (samt romer och andra) som dog i Förintelsen skymfas på grund av vad som händer i en konflikt över 60 år sedan! Det är ett så diaboliskt resonemang att man förfasas över att det kommer från en kyrkans man. För Bo Nordin i Luleå stift var det nog egentligen judarnas eget fel...
Luleå kommuns invandrarservice i Luleå har tidigare hållit i ett fackeltåg på minnesdagen, men i år hoppad de av. Invandrade judar och israeliter bör nog tänka om två gånger innan de vänder sig till den kommunen för service.
Man kan se hur antisemiterna nu i fullt dagsljus kommer ut. Kommentarsfälten hos bloggare som t ex Gudmundson och Johan Ingerö. En extraordinärt vidrig typ menar att judarna får skylla sig själva som "provocerar fram" våld, så som skedde vid den fredliga pro israeliska demonstrationen i Malmö som fick avbrytas på grund av hotelser, samt ägg-, glas och stenkastning (utan att polisen ingrep) från motdemonstranter. Vad är det som skiljer ett sådant resonemang från det som ledde till den "slutgiltiga lösningen? De stod ju där med Israelisk flagga, sjöng och höll tal, mitt på torget, i stan där vi bor - så provocerande, vi måste kasta sten på dem!
Anti-semitismen i Europa har vaknat till liv igen. Det är starkast hos medier, kulturelit och politiker ute på samma vänsterkant, men högern står såklart inte helt utan egna historierevisionister och relativister som bara klarar av att se fel hos ena parten.
Det tycks ligga i människans väsen att finna orsakerna till sina egna fel och brister hos yttre faktorer och i andra människor. Vi kan utan att tveka säga att det judiska folket tillhör världens kanske mest förföljda och bespottade. Men inte på grund av sina brister, fel, omoral, eller oförmåga, utan tvärtom, på grund av det motsatta - deras framgångar.
Men har omvärlden kunnat erkänna judarnas livsstil som föredömen och källa till inspiration för att skapa liknande blomstrande och fredliga samhällen? Knappast. Judarnas duglighet och dygdighet har istället setts på med misstänksamhet. Deras framgång kan för den avundsjuka omvärlden bara bero på att de är "lömska" och "beräknande", har hemliga agendor och lobbyorganisationer vilka arbetar för en stor konspiration i syfte att kontrollera hela världen... Detta är vad som faktiskt lärs ut i palestinska skolor.
Människor har den fula ovanan att projicera sina egna tillkortakommanden på andra, helst på någon utanför det egna kollektivet och gruppen. Om någon sådan inte går att finna så får en syndabock dras fram ur de egna leden. I det förstnämnda fallet tar man till exempel någon utanför sina egna geografiska gränser eller område man kontrollerar. I det senare fallet någon innanför, men som kan vara annorlunda på annat sätt; av annan religion, samhällsklass, eller bara "udda" på något sätt. Sedan marxismens uppkomst har det aldrig funnits för få tillfällen att få ge sig på "de rika".
Men tittar man på Mellanöstern så är Israel ett föredöme, det är ett mer demokratisk, mer marknadsekonomiskt, mer välutbildat, rikt och mer öppet samhälle, än någon av sina närmaste grannländer. Om en driftig och dygdig företagare och familjeförsörjare som individ borde vara ett föredöme för sina grannar, så borde Israel vara det på nationell nivå för sina grannländer.
Ett av de mest återkommande argumenten från antisemiterna är att judarna ser på sig själva som Gud folk, speciellt utvalda och specialbehandlade av Gud – och att detta är ett högfärdigt drag. Detta är en grov missuppfattning.
Israels folk blev inte "utvalda av Gud", snarare det motsatta, - de valde G-d. Inga av de övriga folken lyssnade inte till Honom vid tiden för Abraham och senare Moses. Folket började använda sina ögon och öron och valde att följa det som kallade dem. Det är nykeln till deras framgång. Det är också orsaken till missundsamheten, hatet och förföljelsen.
Andra bloggar om: Religion, politik, psykologi, Israel, Gaza, antisemitism
Källa: Kaffepaus (gästinlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar