http://erixon.com/blogg/?p=1524
Under en rad tisdagar i nio månader har etablissemangsmagasinet Vanity Fair haft möjlighet att intervjua mediemogulen Rupert Murdoch: Tuesdays with Rupert.
Största nyheten är väl att reportern tror att Murdoch börjat närma sig östkustelitens politiskt korrekta överklassvänster och fjärmar sig från den oborstade, frihetsälskande högern utanför storstädsmetropolerna. Det är hans nya fru, Wendi Deng, som ska ha introducerat honom i jetsetkretsar, som förut ogillat honom lika mycket som han ogillat dem.
Jag hoppas Vanity Fair har fel. Rupert Murdoch är det befriande undantaget i den sliskigt korrekta mediebranschen. Och beskrivningen av honom som person stämmer med den tidigare bilden:
Men hans märkliga avsaknad av inställsamhet eller etikett - som bidrar till hans aura av buse - blir efter ett tag charmig i sig. Där finns inget spinn eftersom han inte försöker förklara sig själv. Vad du ser är vad du får. Han är transparent. Bestens natur är uppenbar.
Visst är det befriande med människor som inte hymlar? Och som står för det man gör:
Den stora skräcken för Rupert Murdoch bland journalister och rättskaffens vänsteraktivister överallt, bortom hans högeråsikter, är att han inte erkänner några spelregler. Han gör, utan pardon, allt på sitt eget vis. Även om man studerar honom närmare, verkar detta vara sant. Han formulerar sina planer och funderar ut hur han ska komma över det han vill ha.
En intressant intriör är att Murdoch fortfarande kan agera som tidningsmurvel:
En morgon när vi kommer till Murdochs kontor finner vi den 77-årige mediemogulen utföra en intervju över telefon. Han hade fått ett tips som han nu försökte få bekräftat. Hans konversation lät exakt som en reporters … Här satt en äldre man och gjorde samma jobb som han utfört sedan han var 22 och tagit över lokaltidningen Adelaide News i Australien från sin far. Och han var bra på det. Han ställde följdfrågor, ställde samma fråga på nytt, sökte fakta och ville få fakta bekräftade. Han antecknade. Han kan sitt yrke. Om hur många verkställande direktörer i mediebranschen kan man säga det? Det här är inte en man som förstör journalistiken — han praktiserar den.
När jag läser det här, funderar jag på varför det nuförtiden finns så få som är som Murdoch — kan sin sak i grunden, och utifrån denna erfarenhet är beredd att ta risker, vidga och expandera inte bara defensivt försöka befästa, bevara och försvara?
Visst är Murdoch ett fenomen. Men bara i vår tid. Förr fanns mängder med entreprenörer av det här slaget. Inte minst i Sverige. Alla stora svenska företag skapades av personer som var lika besatta, insatta och risktagande som Murdoch. Men i vår tid finns de inte. Varför? Är vi alla så mätta och dästa att det inte finns utrymme för djärvhet, fantasi och risktagande? Eller är vår ekonomi och mentalitet så socialistisk att djärva entreprenörer döms ut som farliga busar innan de hinner lyckas?
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, Rupert Murdoch, tillväxt, media, medier, journalistik)
Källa: Dick Erixon (importerad blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar