Expojournalisten Lisa Bjurvall skriver på DN-debatt ett svar till en föregående artikel av Neuding och Lundberg där de vill att invandringens baksidor börjar diskuteras. Bjurvall menar i sin artikel att invandringens baksidor visst diskuteras och att det i stället är invandringens fördelar som skall lyftas fram för att mota tillbaka de "främlingsfientliga" krafterna i samhället.
Nu är det så att journalistiskt och nyhetsmässigt så skall tidningar och andra medier överhuvudtaget inte göra sådana bedömningar utan rapportera verkligheten som den är utan några som helst hänsyn, vare sig åt det ena eller andra hållet. Återigen måste vi fråga oss vad man får lära sig i dagens journalisthögskolor. Eleverna som går ut från journalistutbildningen verkar inte ens behärska de mest grundläggande journalistiska och demokratiska begrepp. Vidare skriver Bjurvall så här i sin artikel.
Att invandring skulle vara ett tabu diskussionsämne är ett av extremhögerns vanligaste – och mest uppenbart lögnaktiga – argument. På samma sätt som det inte existerar någon hotande "islamisering" av Sverige, är den påstådda munkaveln på invandringskritiker en myt. Tvärtom har det ofta varit de negativa aspekterna av invandring som lyfts fram de senaste åren. Upplopp och spirande extremism i invandrartäta områden som Rosengård, slöja, burka och andra kontroversiella muslimska huvudbonader, och troende muslimers roll i det sekulära Sverige är ämnen som regelbundet dyker upp i debatten.
För det första är det inte "extremhögern" som för fram argumentet att immigrationsproblematiken aldrig diskuteras, det är Sverigedemokrater, Folkpartister och en massa andra grupper som också påstår detta. Sedan är det så att de negativa aspekterna av vår invandring rapporteras som nyheter, vilket Bjurvall själv pekar på, men invandringen i sig diskuteras aldrig. Det ÄR tabu med sådana diskussioner. Jag har under mitt ganska lång liv aldrig sett (eller hört) två politiker diskutera invandringens fördelar respektive nackdelar.
Seriösa diskussioner om effekterna av invandringen, på vilket sett det påverkar vårt samhälle, hur många av de som får asyl som verkligen behöver skydd, varför så många saknar giltiga papper eller vilka effekter invandringen får på de länder vilka folk flyttar från, ser vi aldrig. Att sedan våra medier rapporterar om upploppen i Rosengård är ju en helt annan sak och kan ju inte ersätta en seriös diskussion.
Länk DN
SD och kulturen
Lars Amréus och Mats Persson, ordförande respektive generalsekreterare för Riksförbundet Sveriges Museer, skriver i en artikel på SvD om att SD "vill avveckla kultur som provocerar". Nu är det inte så att SD vill avveckla denna sorts kultur, SD vill däremot dra in de statliga bidragen till sådan kultur, vilket är en helt annan sak. Om en vuxen man vill ställa sig på scen och pinka inför publik så skall inte skattebetalarna vara med och betala "kalaset". Men är det så att hela föreställningen bär sig själv kan inget parti hindra sådana föreställningar, i alla fall inte om dylika konstformer håller sig inom lagens råmärken. Så här skriver de två författarna i sin artikel.
Med årets valresultat är det dock alltså slut på den samsynen i riksdagen. Sverigedemokraterna säger sig vilja avveckla alla anslag som går till kultur vars syfte är att "chockera, uppröra och provocera". I stället ska kulturen "ha ett konstruktivt syfte och en bred folklig förankring". Att de menar allvar är tydligt i Skåne, där de har ett starkt fäste. En fotoutställning på museet Kulturen i Lund stämplades av partiet som "pervers".
En del av den kultur som blivit statligt eller kommunalt finansierade kan betecknas som ren pornografi, annat har som absolut enda syfte att provocera och chockera. Skattebetalarna kan faktiskt inte välja om de vill vara med och finansiera denna typ av konst, hur demokratiskt är det? Då är det faktiskt demokratiskt att ett politiskt parti vågar ta diskussionen och dessutom anmäla en avvikande uppfattning än den allmänt rådande (bland politiker).
Till slut måste vi ändå påpeka att Mats Persson och Lars Amréus hyllar konst som chockerar och rör upp känslor. Med tanke på detta måste Sverigedemokraternas valframgång kommit som manna från himlen för dem. Ingen konst, hur pervers den än varit, har rört upp känslor och chockerat som SD:s inträde i den svenska riksdagen. Persson och Amréus får se detta som provocerande konst helt enkelt.
Länk SvD
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar