Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur

”Svensk integrationspolitik genomsyras av strukturell välvilja.
Men solidariteten har förvandlats till självförstärkande förträfflighet. Under fyrtio år har det formulerats en politik – och byggts upp en myndighetsutövning – som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar till Sverige.

Fortfarande kan man höra folk tala om "våra invandrare". Den här betoningen av invandrarskapet är en plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet.
Om folk inte får jobb beror det oftast inte på att de invandrat utan på att de saknar utbildning och kompetens. Både biståndsmottagare och biståndsgivare går in i sina förväntade roller och bidrar gemensamt till att ingenting i samhället förändras”, skriver Lars Åberg i DN-Debatt

”Mycket skrivs och sägs om Sverige demokraterna och deras för­hållande till invandringen. Väl så intressant är de etablerade partiernas syn på migration och människor som flyttar till Sverige.
Genom att förfasa sig över SD kan man framställa sig själv som god även om man i andra former ger uttryck för fördomsfullhet och aktivt reproducerar konstruerade grupptillhörigheter”.

”Exotiseringen av invandrare har blivit en politisk tankebyggnad, som sorterar befolkningen och förvandlar den till abstrakta kollektiv lämpade för huggsexor om gruppbaserade rättigheter. Betoningen av invandrarskapet är en institutionell plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet utan behandlas som hjälpkrävande klanmedlem med behov av speciella åtgärder”

”I inget annat land ursäktar man sig så mycket för sina landvinningar och glömmer så lätt bort att dessa baseras på mångårig politisk kamp med starka inslag av socialdemokrati och kvinnorörelse”.

”Det samhälleliga förhållningssättet till nya inflyttare är vingligt, inkonsekvent och i dålig mening förhandlingsbart. Emotionella omskrivningar – de ensamkommande flyktingbarnen, de papperslösa, hela det urholkade flyktingbegreppet etcetera – avslöjar en ängslan för att diskutera de problem, som väldigt många av oss ändå förr eller senare konfronteras med i skolan, i vården, på gatan”.

”För dem av oss som växte in i 70-talets vänsterrörelse var det naturligt att anamma den bland journalister och socionomer och andra akademiker gängse synen på omhändertagandets goda principer, med tonvikt på samhällsstöd åt individer som hade det svårt eller befann sig i underläge. Vi ville vara solidariska.
Kan det vara så att den solidariteten i myndighetsutövningens värld förvandlats till självförstärkande förträfflighet – ju fler vi anser att vi behöver hjälpa, desto fler tjänster måste vi få – samtidigt som de som söker samhällets bistånd lever med andra förutsättningar och värderingar än tidigare ?”

”Med nedlåtande tolerans och självsmickrande förbindlighet har ett system formats, där både biståndsmottagare och biståndsgivare helt och fullt kan gå in i sina förväntade roller och gemensamt bidra till att ingenting förändras”, avslutar  den fria skribenten Lars Åberg sitt inlägg. (Läs hela artikeln i DN)

Kommentar:
En ovanligt skarpsynt och välformulerad artikel som alla borde läsa. Äntligen en modig journalist som vågar beskriva verkligheten som den är.
Sparar hela artikeln i mitt arkiv -ifall PK-censuren ingriper.

//Elfyma+

.

Ursprungsartikel
Källa: Varjager's Weblog (medlem)