Leif G.W. Persson beskriver i Expressen hur han växte upp i Stockholm med en pappa och mamma som härstammade ur genuin arbetarklass. Att familjen röstade på Socialdemokraterna var en självklarhet i Perssons familj och alla i umgängeskretsen visste vilket parti som förde deras talan. Leif G.W. skriver också hur han under alla år, trots stigande inkomster, berömmelse och en klassvandring av det mer rejäla slaget, alltid röstat på Socialdemokraterna. Persson skriver också hur t.o.m. hans pappa som trogen Socialdemokrat undrat varför hans son envisas med att rösta på det forna arbetsklasspartiet.
Nu förstår alla kvicktänkta läsare varthän både denna artikel och G.W:s artikel i Expressen barkar hän, ni har redan gissat poängen. Självklart har ni rätt, Leif G.W. Persson tänker för första gången rösta på ett annat parti än det parti han fått med modersmjölken. Så här beskriver Persson sina politiska tvivel i Expressen.
Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad.
Det hela blir heller inte lättare av att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt låter precis som gamla gråsossar som jag alltid har gjort. Jag skiter väl i det politiska arvet men vad hände med den politiska upphovsrätten? Oavsett vilket känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.
Leif G.W. Persson gör det lätt för sig när han "kokar ned till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet". Naturligtvis vill ingen vettig människa se Sahlin som kapten på den skuta vi kallar Sverige, inte en Sahlin som inte kan skilja mellan privat och offentlig ekonomi, som regelbundet har körförbud på någon av sina bilar, som alltid är sen till möten enligt Enn Kokk och som tycker att svensk midsommar är töntig medan alla andra kulturer är fullständigt överlägsna vår egen.
Hur kunde då Sahlin bli vald till statsminister? En beskrivning av händelseförloppet ger Per Nuder i sin bok "Stolt men inte nöjd". Det skulle ju vara en kvinna denna gång på den högsta partiposten. De tre mest lämpliga kvinnor (som alla var betydligt mindre lämpade en Nuder själv [min slutsats]) sade "nej" till kandidaturen som partiledare. Kvar blev en (enligt Nuder) konspirerande och makthungrig kvinna som suktat efter den högsta posten under hela sin politiska karriär, och som till sist med list och svek manövrerade ut Nuder som varit en nära vän i 30 års tid. Många människor har liksom Nuder gjort den bittra erfarenheten, att konspiratorisk list har föga att göra med hög (eller låg) IQ.
Men inte ens Sahlins tillträde till partiledarposten ger något egentligt svar på varför Persson till sist var tvungen att överge sitt politiska arvegods. Svaret är i stället en krympande egentlig arbetarklass och socialdemokratins flirtande med andra grupper i samhället såsom HBT-gruppen och invandrare. Socialdemokratin övergav sin bas, sin ideologi och egentligen sitt naturliga existensberättigande. Kvar blev ett parti där politiska floskler och allmänna deviser om "allas lika värde" ersatte en ideologi och en klar samhällelig vision. Inget politiskt parti kan bygga ett samhälle och vägledas av sina politiska beslut av flummiga deviser som "allas lika värde". Dessa och andra liknande deviser hör hemma på gymnasiets filosofilektioner och är inget som ger substans och vägledning i den politiska vardagen.
Som stickprov tittade jag in på Socialdemokraternas hemsida i Botkyrka och jämförde den med moderaternas sida, detta för att se hur central partiideologi ter sig på basnivå. Mina värsta farhågor besannades med råge. Socialdemokraterna på kommunal nivå är så full av meningslösa floskler att även den mest inbitna socialdemokrat måste vända bort sitt anlete i äckel.
Jag har aldrig röstat på Moderaterna så jag torde vara rätt objektiv när jag enkelt konstaterar att dessa producerar mer konkreta förslag och står för någonting som vanliga väljare kan identifiera sig med, detta trots att Moderaterna övergivit sin ideologi nästan lika mycket som Socialdemokraterna sin. Stellan Bojerud, nybliven Sverigedemokrat har flera gånger sagt att han har samma politiska uppfattning som när han var aktiv moderat. Det är inte han som ändrat politisk uppfattning, det är hans forna parti som ändrat hela sin ideologiska bas.
Per Gudmundson kommenterar i dagens krönika på SvD Perssons abdikering från hans politiska ursprung. Gudmundson vill även han få in en politisk poäng och gissar att Persson skall rösta på KD för första gången. Det är ingen dålig gissning egentligen, Gudmundson är en listig räv. Persson har nämligen skrivit att han i sin nästa krönika i Expressen skall avslöja vilket parti han tänker rösta på i det kommande valet. Eftersom Persson tänker avslöja vilket parti som får hans sympati (nåja) så faller förmodligen SD bort. Persson har nämligen så mycket mellan pannloberna att han inte med berått mod spolar ner sin framtida mediala karriär i klosetten. Hade han däremot sagt att han inte tänker avslöja vilket parti han tänker rösta på, hade i alla fall min gissning stavats med två bokstäver, där den första var S och den andra D.
Länk Expressen
Länk SvD
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar