INSÄNDARE: Att växa upp i det nya Sverige

DET NYA SVERIGE. Det var många år sedan jag gick i skolan, men minnen, mestadels dåliga, har jag fortfarande kvar och jag känner mig idag mycket besviken på min skoltid och undrar än idag hur det var möjligt för mig att stanna kvar i sådana omständigheter.

Jag är idag fyllda trettio år och har under hela min uppväxt, fram till för några år sedan, bott i ett invandrartätt område. Rasismen var påtaglig i vardagslivet och något som man inte ens alltid reflekterade över, men som satte ärr i själen. Under hela min skoltid levde jag med rasism – svenskar är lättlurade, svenska tjejer är horor, svenska män är inga riktiga män, och så vidare. Detta var kommentarer man hörde titt som tätt – ord som trängde in i en ung persons medvetande och till slut blev sanna även för mig.

Jag anammade dessa ”sanningar” om svenskar, iallafall till en viss grad, och sa ofta till alla som ville höra att svenskar var rasister trots att rasismen till största delen var riktad mot svenskar från invandrare, men också mellan olika invandrargrupper. Jag var själv med nöd och näppe accepterad av invandrarna då en av mina föräldrar är just invandrare och detta faktum var jag oerhört noga med att påpeka för alla – jag är inte helt svensk!

Under alla år umgicks jag nästan bara med invandrare och lärde mig till och med ett främmande språk flytande, då ingen bemödade sig med att prata svenska. Min svenska identitet var lika med noll och jag växlade mellan att ”tillhöra” en rad olika kulturer, men hörde naturligtvis inte hemma någonstans.

När jag slutade skolan började det vända och jag vågade erkänna för mig själv att jag levde i ett ingenmansland, jag var ingen.

Har man ingen egen identitet så är det svårt att finna sin egen plats. Jag mötte då en ung man med ursprung i mellanöstern, blev kär – och då började många år av avtrubbning. Hans kultur, religion, mat, musik, ja, precis allt var det som gällde! Det svenska sopades under mattan eller förnedrades på olika sätt. Hans vänner, många gifta med svenska kvinnor, fortsatte att leva som i sina hemländer, och deras svenska kvinnor tvingades ta till sig en helt ny kultur.

Många av fruarna konverterade till islam och vi pratade alla om det svenska som något främmande och till och med dåligt. Men ibland, när inte männen var närvarande, så kunde någon av oss faktiskt protestera. Men det var svårt, vi levde alla i områden som var helt dominerade av invandrare, vi var gifta med invandrare, men vi var aldrig accepterade. Jag fick ”inifrån” möta en grov rasism mot allt svenskt. Man talade om det svenska som något fult, dåligt och billigt – trots att väldigt många av min före detta mans vänner höll sig med älskarinnor, snattade och höll på med andra småbrott av olika slag.

Dubbelmoralen var det svåraste. Nästan alla gifta män var ständigt otrogna och detta skedde öppet bland männen, här fanns ingen prydlighet eller moral som man talade så mycket om annars. De gifta männen var flitiga besökare på nattklubbar och diskotek, och där raggades det – på svenska tjejer – flitigt. Att vara hemifrån och lämna fru och barn hela helgen var inget man ansåg allvarligt. För männen vill säga. Att man som muslim nyttjade alkohol i stora mängder var inget man skämdes för heller.

Om man var man. Kvinnans roll i äktenskapet var att ta hand om det praktiska, föda barn, ta hand om sin man och att hålla hedern intakt – all heder låg ju på oss kvinnor. Jag kunde aldrig acceptera orättvisan mellan män och kvinnor och fortsatte i viss mån att gå ut och roa mig, men detta accepterades inte och fruarna fick efter ett tag inte umgås med mig. De ringde mig bara när deras män var ute (vilket de oftast var).

Under åren tillsammans med min före detta make fick jag leva med en rasism riktad mot svenskar som jag än idag har svårt att komma över eller smälta. Rasismen var påtaglig i allt, att utnyttja Sverige till fullo, att gifta sig med svenska kvinnor, ragga svenska unga tjejer och utnyttja dem var och är helt ok. Men där fanns aldrig några skyldigheter, faktum är att ju ”snällare” samhället var, desto mer såg de ner på Sverige. ”Svenskarna är så lättlurade”, ”Vi ska ta över”, ”Svenska tjejerer är horor”, och så vidare. Tala om rasism!

Jag fick nog, vi skildes på mitt initiativ, vilket blev en mardröm – hans heder blev ju förstörd. Jag flyttade efter skilsmässan till ett svenskt område. Att komma till ett svenskt område blev en chock! Jag hade ju aldrig levt bland svenskar och visste egentligen inte hur svenskarna eller Sverige var.

Chocken blev dock positiv, äntligen fick jag leva med mina egna – vilket av någon anledning inte förunnas oss svenskar – och mötte respekt och jämlikhet av män, träffade unga svenska tjejer med självförtroende, framtidsplaner och självrespekt, något jag sällan sett hos tjejer i området som jag kom ifrån. Bara glädjen att kunna promenera ute, sitta på en parkbänk utan att fundera på vilka som eventuellt kunde tycka att det var opassande, var en dröm.

Frihet fick jag smaka på för första gången på många, många år och jag började bli lycklig. Ingen sa att jag inget var värd, ingen sa att Sverige var ”skit” och jag kunde äntligen se mitt eget land genom mina egna ögon och jag tyckte om det jag såg. Sverige är ett underbart land och svenskarna är ett bra folk. Jämlikheten var det härligaste, att möta par som levde och samverkade med varandra, där man gjorde saker tillsammans.

Jag såg på de svenska kvinnorna på ett nytt sätt när jag mötte att stolta, jämlika och oberoende kvinnor. Det var något nytt. Sakta men säkert fann jag en ny identitet, den svenska och jag tyckte och tycker om den. Men jag kan inte och kommer inte att glömma hatet och avskyn jag växte upp med och hur min syn på mig själv och svenskarna var. Idag är jag stolt över att vara svensk, jag tycker om mitt land och jag accepterar inte att människor befinner sig här endast för att utnyttja vårt land, för det har jag levt med i så många år. Åratal av mitt liv är borta som jag inte kan få igen, åratal av förnedring och förnekande.

Det jag levde med är rasism och det håller på att förvärras dag efter dag. Det är sorgligt att se den svenska kulturen, och med den en unik jämlikhet mellan kvinnor och män, mellan fattiga och rika (ja, till och med mellan fattiga och rika är vi unika här i Sverige. I min exmans hemland behandlas de fattiga som lort och man håller fortfarande med småflcikor i de familjer, som har det lite bättre ställt.

Dessa barn jobbar från morgon till kväll, går inte i skolan och har inget liv utanför hemmet alls. De är ofta så unga som fem år när de börjar arbeta och pengarna skickas direkt till deras utfattiga familjer. De behandlas ofta som andra klassens medborgare, något jag såg själv när jag var på besök i min exmans hemland) förstöras.

Jag tycker idag om mitt land. Väldigt mycket.

Helen

Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)