SKRÄPJOURNALISTIK När man en gång trodde att den journalistik som oftast presenteras av journalister verksamma inom den etablerade delen av mediabruset hade nått någon form av all time low-nivå så blir man återigen slagen med häpnad när man läser något snyftpekoral om hur synd det är om den och den ”flyktingen” som inte får uppehållstillstånd eller om den och den flyktingen som anpassat sig så bra i Sverige.
Det verkar inte finnas några som helst gränser när det gäller metoderna för att undanhålla delar av sanningen från läsarna. I artikel efter artikel beskrivs invandraren i positiva ordalag med kanske inte ens hälften av sanningen redovisad, eller så är förhållandet det omvända där svenskar och svenska myndigheter beskrivs med så negativa bilder som möjligt, också där helt utan den allsidiga och objektiva rapportering som i ett normalt land och ett normalt mediaklimat vore en självklarhet.
Två aktuella exempel på detta finns att rapportera om. I det första ser vi hur Aftonbladets journalist Erik Olsson skriver en snyftartikel om den kurdiska familjen Nemer som nu enligt Olsson ”hotas av utvisning”. Där har vi redan första grodan i den för övrigt urusla artikeln. Familjemedlemmarna ”hotas” ine av utvisning, dom SKALL utvisas eftersom det finns beslut på detta.
Sedan fortsätter snyfterierna med oförminskad omfattning, men några korrekta fakta redovisas inte. Som vanlig, är man benägen att säga när det gäller denna typ av artiklar. Så jag skall hjälpe den okunnige Olsson med lite fakta.
Pappa Younis beskrivs som ”flykting”. Det är han alltså inte, han är asylsökande, och dessutom en asylsökande som befunnits ha otillräckliga skäl för att erhålla flyktingstatus. Detta trots upprepade överklagningar och förhalningar. Samma förhållande gäller resten av familjen, ingen har flyktingstatus utan är asylsökande som precis som pappa Younis befunnits sakna flyktingskäl.
Det står i artikeln att resten av familjen i olika omgångar kom efter Younis. Detta innebär att de INTE kan ha kommit som anknytningsinvandrare eftersom Younis saknar uppehållstillstånd. Därför skall deras ärenden behandlas som vilken asylsökandes som helst, och här har man alltså funnit, återigen efter ett stort antal överklagningar och förhalningar som naturligtvis medfört mycket stora kostnader för skattebetalarna, att flyktingskäl saknas.
Så vad är Olssons problem? Han skriver naturligtvis med ett syfte här, nämligen att vara opinionsbildande istället för att leverera saklig och korrekt information. Så typiskt svensk journalistik idag, agitera och opinionsbilda istället för att informera korrekt.
Exempel nummer två är i sin aningslöshet nästan ännu värre. Kristianstadsbladets journalist Åsa Carlsson skriver en klämkäck och okritisk artikel om somaliskan Ilwad Siicid som tio år gammal lämnade Somalia för att söka lyckan i annat land. Efter några år anlände hon då sedan ”till ett land hon inte visste fanns”, nämligen Sverige, och nu vill Åsa helt kort berätta hennes historia. Och även här saknas helt det journalistiska uppdraget att presentera en allsidig och korrekt bild.
Adekvata följdfrågor till Ilwad Siicids berättelse uteblir, och därför skall PI hjälpa till med detta också.
Ilwad Siicid hävdar att morbrodern satte henne på ett plan till Sverige, då 14 år gammal. Varför just Sverige, ett land som hon enligt egen uppgift inte ens visste fanns? Och hur finansierade morbrodern resan? Familjen hade varit på flykt i fyra år, hur fanns det pengar?
Ilwad Siicid säger att hon inte hade någon enda kontakt i Sverige, men efter några månader visar det sig ”mirakulöst” att det bor en moster här. Frågan är då, visste morbrodern om det och var det skälet till att hon skickades till Sverige?
Ilwad Siicids 17-åriga lillebror har just anlänt, sannolikt som anknytningsinvandrare. Hur tog han sig till Sverige, och vem betalade för den resan?
Ilwad Siicid har nu bott i femton år i landet, och hon har sedan hon kom hit utvecklat en muslimsk identitet som bland annat innebär att hon börjat dölja sitt hår med en hijab. Innan hon kom till Sverige så brydde hon sig enligt egen uppgift inte. Varför blev hon mer religiös när hon kom till Sverige, och är inte det ytterligare ett tecken på att integrationen i det svenska samhället är fullständigt misslyckad?
Slutklämmen från Ilwad Siicid är närmast obetalbar. När ämnet ensamkommande ”barn”, som oftast är unga vuxna män, kommer på tal säger Ilwad:
Jag tycker att kommunerna ska ta emot dessa barn, de kan bli en oerhörd tillgång. De har livserfarenhet som man kan lära sig av och ha nytta av.
Oerhörd tillgång? Livserfarenhet? Och när började ”livserfarenhet” med automatik innebära att man försörjer sig själv, betalar skatt och sätter egen betald mat på bordet?
Båda dessa artiklar anser jag vara typexempel på den fördummande vulgärjournalistik som dagligen trycks ner i halsen på det svenska folket. Och det värsta är att det sannolikt sitter väldigt många människor och suger i sig detta hjärnförtvinande dravel…
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar