Är mitt barn mindre värt?

INSÄNDARE I samband med Sverigedemokraternas nya reklamfilm som diskuterats de senaste dagarna så kommer säkert en del tankar i huvudet på de flesta kritiskt tänkande människor. Reklamfilmen, oavsett hur koncis den än är, aktualiserar en stadigt återkommande tanke som de flesta hårt arbetande skattebetalare känner, nämligen den märkliga prioriteringen mellan människor. Varför är det OK att sätta en siffra på mitt barn och mina gamla, men inte för barn och gamla som invandrat? Är mitt barn och mina gamla mindre värda?

Invandrings och integreringsområdet i det svenska politiska fältet är det diskussionsämne som idag styrs mest utifrån känslor och minst utifrån fakta. Detta kan enkelt bevisas av det faktum att det i dag fortfarande inte finns en enda kalkyl på vad världens högsta "arbetskrafts"-invandring egentligen kostar oss svenska skattebetalare. Om invandringen nu är så otroligt lönsam, varför inte göra en riktig kalkyl på den så att alla "främlingsfientliga" kan hålla tyst? Svaret är enkelt, för att det är olönsamt, mycket olönsamt.

Hur skall politikerna kunna bedriva en ansvarsfull och målriktad styrning av något när man inte känner till dess korrekta kostnader och inkomster? Motargumentet har hela tiden varit att det är inhumant (läs icke-kommunistiskt, och därav per automatik högerexremt), att sätta siffor på människor och hur mycket de kostar. Men detta är ju bara struntprat eftersom våra politiker annars är väldigt duktiga på att beräkna och sätter siffor på alla andra i samhället, så som för våra barn, sjuka och gamla som befinner sig i skola, på dagis och inom hälso- och omsorgsområdet.

Prioriteringen av staten är minst sagt provocerande och märklig, då vissa tydligen är mer värdefulla än andra. Det är tydlgen helt OK att ha en heltidsanställd ”skötare” per ensamkommande ”barn” (som är fullt friskt och kan ta hand om sig själv), då är kostnaderna inte alls viktiga. Detta får inte alls kostnadsdiskuteras, för det " handlar ju om människor".

Men när det kommer till att bestämma till hur många vårdare som skall ta hand om min 87-åriga mormor och 50 st andra gamla på vårdhemmet, då är det helt plötsligt väldigt noga med vad det skall kosta. Detta trots att det är våra gamla som är mest i behov av kritisk hjälp. Förra året bröt min mormor lårbenshalsen när hon skulle upp ur fotöljen och ramlade i golvet, hade hon haft en heltidsanställd ”skötare” (som de fullt friska ensamkommande ”barnen” har) så hade hon förmodligen klarat sig fint.

Dessutom, hör och häpna, tvingas hon sitta helt ensam hela dagarna, utan någon heltidsanställd sällskapsperson. Vi skattebetalare hinner självklart inte hälsa på våra gamla så ofta vi skulle vilja eftersom samhället är upplagt så att vi tvingas stressa oss halvt ihjäl på arbetet för att ha råd att försörja våra barn. Hade vi skattat lite mindre (läs betalat mindre för extremt dyra skenande offentliga utgifter), så kunde vi jobbat mindre, tagit hand om våra barn och våra gamla och, sist men inte minst om oss själva och därmed hållit oss friskare.

Min mormor får hela tiden tvingas höra på att allt hon äter, dricker och gör är ransonerat och begränsat på grund av liten budget och noga beräknade kalkyler. Hon kan inte kan få hur många potatisar hon vill till middag, hon kan bara få ett viss antal glas lingondricka och till och med antalet kaffekoppar är ransonerande på grund av stram budget. Och när hon måste på gå på toaletten tvingas hon ibland hålla sig i upp till en timme innan hon kan få hjälp, eftersom de överarbetade vårdarna inte hinner med alla samtidigt.

Många gånger har hon inte kunnat hålla sig och därför legat i sin egen avföring i väntan på att hon ska bli nästa person i kön. Vårdhemmet har inte råd att anställa tillräckligt med folk, politikerna har beräknat HUR mycket pensionärna kostar, och sist men inte minst, hur mycket de FÅR kosta.

Politik handlar om prioritering. Min mormor är tydligen inte en del av politikerns tankebild. Hon är inte värd att prioriteras. Hon är inte en människa enligt politikerna, för människor kostnadsberäknar man inte.

En sak är ju de stackars gamla, men våra unga då? Hur är det med min tös på 8 år som i dag på samma sätt hela tiden får höra hur allt är begränsat till budget och beräknade kalkyler. Min flicka kan politikerna sätta en siffra på utan problem, de beräknar hur mycket hennes mat får kosta i skolan, hur mycket hennes skolböcker får kosta, hur många andra elever som måste trängas in i en och samma klass och som gör det svårare att kämpa om hjälp från läraren. Antal utlykter är begränsade och för det mesta måste vi föräldrar bidra med pengar så att de skall ha råd att åka på busstur. Min flicka skall tydligen alltid få höra hur mycket hon är värd i kronor, och att allt i hennes närvaro skall sparas in på, marginaliseras och budgeteras in enligt tydliga kalkyler.

Politikerna säger att vi inte kan sätta siffor på människor när vi frågar vad invandringen kostar oss skattebetalare. När politikerna däremot så tydligt kommunicerar till min dotter vilken siffra hon har på sig, innebär då detta att hon inte är en människa? Enligt politikernas retorik så är min dotter alltså inte att anses mänsklig när de hela tiden kommunicerar hur mycket hon får kosta. För människor sätter man inte siffor på ju.

Jag måste vara ärlig, jag tycker detta är orättvist. Och när jag sagt det, så blir förmodligen kallad galen, högerextrem, rasist, nazist och anti-demokrat och gud vet vad, bara för att jag vill hasamma rättvisa för alla? Logiskt? Nej. Är den rådande svenska politiken galen? Ja. Jag vet inte hur det är med er, men politiker som behandlar ens barn och mormor som om det vore djur (enligt deras egen retorik) vill i alla fall inte jag lägga en röst på.

/realisten

Fotnot: Barnen på bilden som illustrerar atikeln har ingen som helst koppling till innehållet.

Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)