DEBATT Anna Ekström på Axess skrev nyligen en artikel om min och Sverigedemokraternas inställning till islam efterföljande islamexperten Robert Spencers medverkan under Almedalsveckan på Gotland. Men den debatt vi bör föra, är den som syftar till att besvara frågan: Hur kan vi se till att islams politiska aspekter hamnar i samma ideologiska skamvrå som nazismen? Om Anna Ekström, Johan Lundberg eller någon annan vill föra den debatten, så ställer givetvis jag och övriga Sverigedemokrater upp.
Den senaste tiden har det i den svenska offentligheten florerat en underhållande men tämligen oväsentlig pseudo-debatt om Ayaan Hirsi Alis verkliga eller inbillade ståndpunkter. En sådan diskussion tycks mig ointressant, eftersom den inte ägnas åt idédebatt i någon egentlig mening: debatten handlar om en tredje parts påstådda åsikter. En likartad pseudo-debatt försöker nu Anna Ekström föra om Robert Spencer. Liksom Ayaan Hirsi Ali själv kan förklara vad hon tycker, kan Robert Spencer redogöra för sina egna ståndpunkter. Om Anna Ekström har frågor om dessa, kan hon skriva till Spencer. Jag har inget behov av att försvara hans åsikter. Istället väljer jag att fokusera på den debatt om islam och islamism som rimligen borde ge läsarna större behållning.
Några klargöranden: ja, det finns muslimer som är fredliga, och ja, de har rätt att praktisera sin tro i det privata. Men det finns också muslimer som inte är fredliga, som är beredda att döda i sin guds namn, och som ägnar sina liv åt att anpassa samhället efter de politiska föreskrifter som finns kodifierade i den islamiska lagen, sharia. Det finns inget motsatsförhållande mellan att säga att det finns fredliga muslimer och att säga att de muslimer som är våldsamma och intoleranta följer samma religion som sina fredliga trosfränder.
Det hela är egentligen väldigt enkelt: en religion är en uppsättning regler och i islams fall även en uppsättning lagar. Islam är både teologi och politik – politiken är en del av sharia, som reglerar allt från arvsfrågor och skilsmässor till vilka lagar som gäller i krigstid (ett exempel valt på måfå: Halshuggning av krigsfångar är legitimt eftersom Muhammed halshögg krigsfångar. Bättre än så blir det inte.).
Varje aspekt av människans liv täcks in av sharia. Det står varje muslim fritt att ignorera sharia – den muslim som gör det, bortser från islams politiska aspekter och fokuserar istället på gudsupplevelsen, ett ”transcendentalt möte med en gudomlighet”, som Johan Lundberg uttrycker det. I samma inlägg menar Lundberg att islam har kommit att ses som till stor del ”synonymt med en uppsättning av lagar och rättsfall som till betydande delar inte har så mycket att tillföra det svenska samhället på 2000-talet”. Detta är rätt och riktigt: de lagar Lundberg talar om, sharia, hör inte hemma i ett modernt, sekulärt samhälle.
De är intoleranta, de diskriminerar kvinnor och icke-muslimer, de påbjuder våld mot icke-muslimer samt inhumana kroppsstraff för ”brott” som egentligen inte är brott. En lagstiftning som påbjuder dödsstraff vid otrohet är inte en lagstiftning värd namnet: Det är en form av barbari. Dessa lagar är emellertid sprungna ur islam, alltså den uppsättning teologiska doktriner samt lagar som har kodifierats av ulama och fuqaha genom tiderna, och som än idag ses som normativa av den ”religiösa elit” som i högsta grad påverkar den inom-islamiska debatten.
Och det är här problemet infinner sig: Problemet är inte så mycket de muslimer som helt bortser från en central del av islam (frånser här de generella problem som uppstår i en mångkultur), nämligen sharia, utan de muslimer som tar islam och därmed sharia på allvar och arbetar för att anpassa sin omgivning till islams normativa ortodoxi. Det är här vi ser uppdelningen i vanliga muslimer och s.k. "islamister": båda grupperna följer samma profet, läser samma urkunder, och rådfrågar samma religiösa elit för att få vägledning. Men det är när sharia kommer in i bilden som religionsfrihetens begränsningar, som återfinns i Europakonventionens nionde artikel, blir aktuella.
Det bör noteras att även om det finns muslimer som bortser från sharia så innebär inte det att sharia inte är en del av islam. Islam och muslimer är inte nödvändigtvis samma sak men så länge islam ser ut som det gör, d.v.s. innehåller sharia, kommer muslimer ta det på allvar.
De som försöker omsätta islams politiska aspekter i praktisk handling – det som brukar kallas islamister – skyddas inte av religionsfriheten. Att motarbeta det politiska islam är i själva verket alldeles nödvändigt för att värna om våra grundläggande mänskliga rättigheter. Islams lagskolor påbjuder till exempel dödsstraff om man lämnar islam. Samtidigt är rätten att byta tro inskriven i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Här står två rättssystem i konflikt med varandra. För mig är det uppenbart vilket system som trumfar vilket: i en konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter – de rättigheter som förnekas av sharia – förlorar sharia, alltid, utan undantag. Jag borde inte behöva förklara varför, men den som fortfarande undrar kan förslagsvis studera varför "islamister" och jihadister världen över gör det de gör.
Dessa grupper är nämligen förvånansvärt beredvilliga att förklara vad det är som motiverar dem: sharia och därmed islam. al-Qaida säger sig utkämpa en defensiv jihad, vilket är en religiös plikt enligt sharia när islam anses vara under angrepp eller förtryckt av icke-muslimer. al-Shabaab spränger bomber på restauranger och gräver upp sufi-gravar eftersom de kämpar för sharia. Talibanerna avrättar oskyldiga människor i sin strävan att etablera sharia i Afghanistan. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Dessa grupper är jihadister – de tar till vapen och mördar i Allahs namn eftersom de tar den islamiska lagen på allvar.
Deras ideologiska fränder, de ”demokratiska islamisterna” i organisationer som det Muslimska brödraskapet, använder sig inte av våld, men har exakt samma målsättning: de arbetar för att den islamiska lagen skall bli gällande i de samhällen de lever i. I ett internt dokument som lades fram som bevis under Holy Land Foundation-rättegången i USA, framkommer det vad det Muslimska brödraskapets målsättning är:
4- Understanding the role of the Muslim Brother in North America:
The process of settlement is a ”Civilization-Jihadist Process” with all the word means. The Ikhwan must understand that their work in America is a kind of grand Jihad in eliminating and destroying the Western civilization from within and ”sabotaging” its miserable house by their hands and the hands of the believers so that it is eliminated and God’s religion is made victorious over all other religions. Without this level of understanding, we are not up to this challenge and have not prepared ourselves for Jihad yet. It is a Muslim’s destiny to perform Jihad and work wherever he is and wherever he lands until the final hour comes, and there is no escape from that destiny except for those who chose to slack. But, would the slackers and the Mujahedeen be equal.
Det Muslimska brödraskapet är en långt farligare organisation än al-Qaida och liknande jihad-organisationer, eftersom de framställer sig som fredliga. Deras europeiska paraplyorganisation, FIOE, har högt uppsatta vänner i Sverige, exempelvis Abdirisak Waberi, riksdagskandidat för Moderaterna. Våren 2008 var de inbjudna till en konferens i Sveriges riksdag på temat religions- och yttrandefrihet. Som värd för detta evenemang stod Mehmet Kaplan. Vi har alltså en situation där företrädare för den organisation vars ideologiske anfader, Sayyid Qutb, gav upphov till den moderna jihadismen, bjuds in till Sveriges riksdag – för att diskutera de fri- och rättigheter som förnekas av den lagstiftning denna organisation arbetar för – sharia.
Och det är här någonstans som skon skaver. Exakt vad gör Sveriges muslimer för att komma tillrätta med dessa islamisters idoga strävan efter inflytande? Jag har hittills inte märkt av några ansträngningar från exempelvis Sveriges unga muslimer eller Fredsagenterna för att hindra islamister som Waberi från att ta sig in i Sveriges riksdag. Frågan infinner sig: Om dessa organisationer förespråkar fred och tolerans, varför motarbetar de då inte islamisterna? För en sak är säker: Det absolut bästa sättet att bemöta den minst sagt njugga inställning som åtskilliga svenska icke-muslimer har till islam, är att aktivt motarbeta både det politiska islam, sharia i sig, samt jihad i betydelsen heligt krig i Allahs namn. Om muslimska organisationer som arbetar för att övertyga icke-muslimer om att islam är en fredens religion istället lade sin energi på att få bukt med den så kallade islamismen, så skulle de inte behöva sälja in sitt budskap till icke-muslimer. Men istället bemöter organisationer som Sveriges unga muslimer kritik med att ropa ”islamofob”, vilket i själva verket bör uttydas, ”håll käften!” En sådan invändning är alldeles för billig, och övertygar inte.
Låt mig då summera: den enskilde muslimens rätt att utöva sin privata tro är garanterad av religionsfriheten. Den enskilde muslimen är inte av ”naturen” på ett visst sätt – han eller hon kan välja att bortse från det våldsbudskap som är en ofrånkomlig del av sharia och därmed islam, men han eller hon kan också välja att ta fasta på det. Att man inte väljer att följa islams påbud innebär dock inte att dessa påbud inte finns – jihad i betydelsen heligt krig i syfte att invadera icke-muslimska stater och ersätta deras lagar med muslimsk överhöghet i form av sharia (vilket inte är detsamma som tvångskonvertering), är en del av den islamiska lagen och påbjuds av samtliga lagskolor inom islam. Al-Qaida och talibanerna till exempel menar sig utkämpa jihad för att försvara islam – gör de fel enligt islam?
De muslimer som väljer att ta fasta på denna lagstiftning och omsätta den i praktiken benämns som islamister och det projekt de är sysselsatta med går till punkt och pricka mot de fri- och rättigheter som vårt samhälle vilar på. Islams politiska aspekter skyddas inte av religionsfriheten, och åtgärdas bäst med förbud – kriminalisera sharia, och förbjud islamistiska organisationer som det Muslimska brödraskapet. Det finns inget utrymme för islamister i den politiska arenan i västvärlden idag. När islamister väl omsätter islams politiska aspekter i praktiken, är det nödvändigt att kritisera dessa – och då kritiserar man islam, eftersom sharia är en central del av islam. Kritik av islam är i själva verket nödvändigt för att komma tillrätta med både den så kallade "islamismen" och jihadismen. Om man inte ens förstår den ideologi som driver dessa rörelser, kan man inte bemöta dem.
Den enda debatt vi bör föra, är den som syftar till att besvara frågan: Hur kan vi se till att islams politiska aspekter hamnar i samma ideologiska skamvrå som nazismen? Om Anna Ekström, Johan Lundberg eller någon annan vill föra den debatten, så ställer givetvis jag och övriga Sverigedemokrater upp. Är det någon som antar utmaningen, eller skall vi fortsätta slösa tid på att debattera debatter?
Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar