Att journalister lever långt från verkligheten och sina läsare är ingen nyhet. I september 2007 presenterade JMG, Institutionen för journalistik och masskommunikation i Göteborg, boken ”Den svenska journalistkåren” och den bevisar att avståndet mellan verkligheten och journalisterna inte bara är geografiskt.
Statsvetaren och professorn i journalistik Kent Asp skriver i sin bok:
Journalistkåren har i dag större inflytande över den politiska debatten än regeringen. Svenska folket anser att journalisterna har det största inflytandet i landet över den politiska agendan. Toppositionen som tidigare intogs av regeringen och de politiska partierna har nu övergått till journalistkåren. Detta sker samtidigt som journalisternas legitimitet som politiska granskare minskat. Att medborgarna har denna bild av makten över politikens agendasättande och den fria åsiktsbildningen är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Samtidigt är det inte förvånande med tanke på att nyhetsjournalisterna i dag på ett helt annat sätt en tidigare är självständiga aktörer på egna arenor.
Medan svenska folket gått politiskt åt ”höger” har journalistkåren gått till vänster. Journalisterna står nu mer till vänster på den politiska skalan än vad den gjorde på 80-talet.
- 2005 var hela 23 procent av journalisterna sympatisörer till miljöpartiet. Samma sak med vänsterpartiets, deras sympatisörer utgjorde sex procent bland väljarna men bland journalisterna hejade 23 procent på v.
- 53 procent av journalisterna har politiska symaptier på Miljöpartiet och Vänsterpartiet, mebborgarnas siffror är 16 procent. Folkpartiet är också överrepresenterat – men med mer blygsamma 14 mot 10. Socialdemokrater och moderater är underrepresenterade inom journalistkåren. Kulturjournalister är mest vänster av alla. Ekonomijournalister har en överrepresentation av folkpartister.
- Journalister har betydligt lägre förtroende för kungahuset, försvaret och polisen än vanligt folk. Däremot har de högre förtroende för regering, riksdag och de fackliga organisationerna. Stockholmskoncentrationen har ökat: fyra av tio bor och arbetar i Stockholm.
- 11 procent bland journalisterna vill minska flyktingmottagandet – bland svenskarna är den siffran 49 procent. Det är barn från medelklass och akademikeryrken som blir journalister – arbetarbarn blir alltmer sällsynta.
Jimmy Fredriksson i GT skriver i en ledare:
- Vad ska man då dra för slutsats av allt detta?
Det första man måste konstatera är att journalistkåren inte är vilken grupp som helst:
- Journalister förmedlar nyheter, analyser och kommentarer till medborgarna. Vi lever i ett mediasamhälle.
Om en läkare röstar på centern, om en bussförare ogillar polisen eller vad flygkaptener anser om privatbilismen spelar ingen större roll för vilken bild vi får av samhället. Men journalisternas bakgrund, bostadsort, politiska sympatier och åsikter om olika samhällsinstitutioner betyder givetvis oerhört mycket för den bild de förmedlar. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att svenska medborgare matas med reportage om sophantering, miljöbovar och att det viktigaste alltid händer i Stockholm. Det är heller ingen slump att just ekonomijournalister tycks bli en del av det system de ska bevaka.
Forskningen och ifrågasättandet av journalisterna är viktig av två skäl:
- Det finns ingen kår som är så överkänslig mot granskning och kritik som journalisterna, kårandan slår polisens med hästlängder. Det sker ingen granskning, det finns ingen öppen diskussion. Därför är JMG:s undersökning välkommen.
Allmänhetens förtroende för journalister är lågt:
- 2004 frågade SOM-institutet 6 000 svenskar om förtroendet för olika yrkesgrupper. 78 procent hade stort förtroende för sjukvårdspersonal, 59 procent för poliser – för journalister var siffran bara 22 procent.
Hur journalistkåren ska bli mer representativ är en fråga utan enkla svar.
- Men diskussionen måste komma i gång, innan läsarna, lyssnarna och tittarna tröttnar.
Ursprungsartikel
Källa: Fria Nyheter (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar