ENSAMKOMMANDE I västmanländska Sala går det just nu omkring minst två människor och jublar över den statsproklamerade mångfalden som påtvingats svenskarna. I detta specifika fall representeras mångfalden av ett nytt boende för unga vuxna, vanligtvist manliga, asylsökande från Afghanistan, Somalia och Irak. Ni vet, dom där ”barnen”.
Dom två allra mest lyckliga här heter Mari Gammelgård (enhetschef) och Agneta von Schoting (verksamhetschef), och här kan man fullt allvar verkligen snacka om två stycken rejält sosseskadade batikblusar med enfalden mycket väl manifesterad.
Det är den marginella lokaltidningen Sala Allehanda som med frustande entusiasm berättar om hur den nya och moderna varianten av Sala silvergruva skall rädda bygden från arbetslöshet och armod. Förra veckan skrev nämligen Sala, som den 153:e kommunen i landet, på ett avtal med Migrationsverket om att ta emot ”ensamkommande flyktingbarn”. Totalt handlar det om nio platser. Samtidigt pågår förberedelserna för fullt för att kunna ta emot ”flyktingbarnen.”
Man behöver anställa personal också, naturligtvis. Och naturligtvis blir det en närmast osannolik personaltäthet. På planerade nio unga män skall det finns åtta heltidspersonal. När Sala Allehanda då börjar intervjua den alldeles nytillsatta enhetschefen Gammelgård känner man hur knottror av obehag börjar bildas på huden.
Jag har fått ett viktigt, jättehäftigt uppdrag. Att ta emot de här barnen är en lojalitetshandling från kommunens sida eftersom det inte finns några skall-krav från regering och riksdag. Vi vet att vi har både möjlighet och erfarenhet att ta emot barn som kommer från en krigssituation, säger Mari Gammelgård.
Huga, människan låter ju som hon minst har blivit utnämnd till FN:s nya generalsekreterare. Jättehäftigt, viktigt uppdrag, inga krav, ta emot ”barn”…
Entusiasmen bland Salas innevånare verkar i vanlig ordning vara av det mer svala slaget. Både Gammelgård och Agneta von Schoting hoppas att det finns Salafamiljer som är villiga att öppna sina hem och sina sinnen för flyktingbarnen och ”ge dem vad de mest behöver, nämligen en familj och trygghet”, men hittills är det bara en familj som anmält intresse.
Artikeln är fylld av floskulösa dumheter från början till slut, och man undrar ju var Gammelgård och von Schoting haft sina huvuden uppstoppade de senaste 20 åren. För i verkligheten har dom definitivt inte befunnit sig.
Men det allra värsta återstår dock, och här blev jag faktiskt illamående. Läs von Schotings kommentar angående att placera hormonstinna unga män från muslimska vålds- och förtryckarkulturer i svenska familjehem:
Svenska barn har ofta haft en jobbig uppväxt hemma och kanske har de hamnat i ett missbruk. Flyktingbarnen kommer däremot från vanliga familjer som av kärlek gjort sig yttersta för att åtminstone kunna rädda en familjemedlem.
Jag trodde inte mina ögon när jag läste detta. Tror människan på det där själv? I Sverige, år 2010, med ganska så exakt två månader kvar till det viktigaste valet på mycket länge? Med tidningar och TV närmast dagligdags fyllda med nyheter om våldshandlingar och tillgreppsbrottslighet emanerande från dessa ”barn”? Med vittnesmål från socialanställda och Migrationsverkspersonal som berättar om ”mirakulösa” återföreningar (naturligtvis i Sverige) med den ensamkommandes familj bara några månader efter att uppehållstillstånd givits?
Sverige ligger illa till, definitivt mycket, mycket illa till. Man förstår varför när man ser vilka typer av människor som sitter på vissa chefspositioner ute i kommunerna. Skrämmande okunnighet eller ”bara” gravt politiskt korrekt skadade? Döm själva, men slutresultatet blir tyvärr det samma.
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar