En förbisedd funktion av värnplikten

I dag är värnplikten avskaffad och vi har formellt en yrkesarmé. På DN jublar redaktionen och häcklar vår gamla värnpliktsarmé, " Inte duger den mot ryssen i alla fall" . På sextiotalet och sjuttiotalet när jag växte upp i detta samhälle (egentligen ett helt annat samhälle) så hade det sannolikt väckts åtal mot redaktionen för ett sådant uttalande, nu är det väl ingen som ens reagerar. Tanken hisnar när man plötsligt inser hur annorlunda vårt politiska klimat blivit i dag. Jag själv tillhör dem som i 30 minusgrader legat stilla i timmar med geväret riktat mot en imaginär fiende, detta för att försvara bl.a. vår fria press och yttrandefriheten, så att redaktionen på DN skall kunna skriva vad de vill. Jag misstänker starkt att just redaktionerna på våra stora tidningar tillhör dem som kanske aldrig deltog i vår allmänna värnplikt och fick känna på att ligga still med ett gevär, medan kylan åt sig in ända in i benmärgen. Jag är inte helt övertygad om att de praktgossar eller praktflickor som nu väljs ut som yrkessoldater är så mycket bättre än oss på att uthärda svåra förhållanden.   

På SvD försvarar de värnplikten, bara att SvD och DN tycker olika är en mycket positiv upplevelse. Vi lever i en tid när mångfald hyllas, bara det inte är en mångfald av politiska åsikter, där är det ofta enfald som hyllas. Men inte heller SvD tar upp en politisk inkorrekt fråga, nämligen uppfostran av våra manliga generationer som skall kliva in i vuxenlivet. Vi lever i en tid när pojkarna, trots allt jämlikhetsarbete uppfostras av mammor, ofta alltför eftergivna mammor (låt oss vara ärliga). I skolan möter dessa växande och energiska pojkar kvinnliga fröknar som nog lärt sig de senaste rönen om demokratiskt ledarskap och hur man undervisar utan att ens vara i närheten av att kränka de små liven. En del pojkar deltar i lagsporter där de möter en manlig tränare de får lyda, utan att mamma förklarar bort vikten av att inordna sig, samt tvingas ta hänsyn till kollektivet. Väldigt många av mammas pojkar väljer efter en kort tid att lämna denna lagidrott, "det var inget för mig". 

Jag träffade en gammal instruktör för vår gamla värnpliktsarmé som påstod att varje framgångsrik kultur har haft någon rit för att unga pojkar skall kunna kliva in i vuxenvärlden. Jag vet inte om detta stämmer men jag förstår utmärkt väl vad han menar. Väldigt många av de unga män som skall kliva in i vuxenvärlden får aldrig lära sig att inordna sig i ett kollektiv, de får inte lära sig att ta ansvar, de får aldrig härda ut trots att det är jobbigt. På något sätt får våra unga män aldrig lära sig "besegra sig själva" som vi fick göra, vi som låg i gyttja och snö under 227 dagar. Vi får vad vi förtjänar, kanske förtjänar vi unga män som lämnar sitt första arbete för att chefen kränkt den unge mannen när samma chef påtalat vikten av att komma i tid.

Eftersom det är första dagen som vi har en yrkesarmé i vårt land kanske jag får undslippa mig ett sista lumparminne. Jag ber i förväg alla damer om ursäkt. Under en höstvecka låg vi i fält på en gudsförgäten plats vid namn Örnnäs. På nätterna låg vi i trasiga iskalla tält, det ömsom regnade in, ömsom snöade in. Att torka några kläder var inte att tänka på, det gick inte helt enkelt. På dagarna gjorde vi anfall genom blötsnö i oländig terräng. Vi gjorde anfall på anfall tills blodsmaken i munnen var det enda vi kunde uppfatta. Under en av de sista dagarna gjorde vi en framstöt genom skogen, plötsligt dyker det upp en bäck med lite snöblask i. Hela plutonen stannar instinktivt. Vårt befäl (kapten Castenvall) blir blodröd i ansiktet och skriker "era jävla primadonnor, skall ni döda ryssar får ni för fan ta er över den här lilla skitbäcken". Vi klev ner i vattnet och vadade genom bäcken, samtidigt som vi hatade vårt befäl mer än någon annan på jorden. Den kvällen var det väldigt många som sjukskrev sig, hela plutonen smalt ihop till runt 15 man, vi var 50 från början. Blev vi kränkta? Javisst, men tyvärr hade vi inte våra respektive mammor där som vi kunde beklaga oss för.

Dagen efter kom majoren och tog över befälet. Vi marscherade upp på en höjd. Majoren tog till orda, "soldater, titta er omkring". Vi såg oss förvånade omkring och undrade vad han menade. Majoren fortsatte, "det är de ansikten ni nu ser som ni kan lita på om det smäller, det är ni som bestått provet". Det ingår säkert i befälens pedagogiska utbildning att få soldater känna den där speciella känslan som vi då kände. Likafullt förstår jag så här långt efteråt vad han menade. Nu undrar jag bara, motsvarar vi som härdade ut till den där sista dagen i Örnnäs det urval som i dag blir yrkessoldater?

Länk DN

Länk SvD

Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)