Kunskap är makt. Det är en gammal sanning. Den som vet mer än sin motståndare kommer att besegra honom, där allt annat är lika.
Min slutsats blir då att den vänster som haft makten i landet under den klart större delen av förra århundradet gjorde sitt bästa för att förändra skolan, från utbildning och kunskapsskola, till en flum- och floskelmaskin. Istället för att examinera ungdomar i kunskap, började man producera politisk korrekt (icke) tänkande valboskap åt makten. Förvandla folket till ännu större imbeciller än man själv redan är, så kan man behålla makten ännu lättare!
Politiken är en av flera maktstrukturer i samhället. Egentligen är den en sekundär struktur, eftersom den, i en demokrati, i huvudsak sysslar med att lyssna efter tillfälliga opinioner och fånga upp dem i strävan efter röster och makt. Det finns därför andra strukturer som är viktigare att ta i besittning.
Makt växer inte bara ur en gevärspipa, som ordförande Mao uttryckte det, utan makt kommer också genom att befästa olika så kallade "kommandohöjder". Efter alla sina otaliga politiska misslyckanden runt om i världen, är det därför mot andra, inte lika politiskt exoteriska marker, som vänstern sökt sig för att få inflytande över makten.
Den akademiska världen är en sådan, där den akademiska friheten som bäst håller på att kringrännas av genusmaffian, men även den lägre kommunala skolan belägras i hög grad av mer eller mindre vänstersympatisörer. Och ja, även många folkpartister hör till samma gäng. En annan kommandohöjd är såklart kultursvängen, vad som skrivs och tycks på de stora kulturväggarna i landet är viktigt och påverkar många. En tredje är rättsväsendet, med en poliskår som håller på att klappa ihop totalt och en kriminalpolitik som saknar all kontakt med verkligheten. Och en fjärde är såklart medierna.
Russel Kirks stora verk "The Conservative Mind" som jag håller på att läsa just nu (tillsammans med ett par andra böcker) är en beskrivning av hur amerikansk och brittisk konservatism har växt fram sedan Edmund Burks dagar och flera personporträtt av framträdande figurer som Adams och Tocqueville målas med finkänsliga penseldrag. Det är också en bok om makt och om maktkamp. Hur skall makt fördelas så att ingen blir maktfullkomlig?
För en konservativ och för klassiska liberaler är något sådant som maktdelning av fundamental betydelse. Lagstiftande församling och verkställande myndighet måste till exempel skiljas åt, liksom makt måste fördelas mellan staten och nationens olika regioner och kommuner. Det är inget lätt pussel att lägga. Hur man än bygger upp skydd och motstånd, tycks det inte finnas någon hejd på hur korruptionen tränger sig in genom nästan osynliga sprickor som man inte kunde förutspå att de skulle uppstå.
Politikens väsen är korrumperat därför att makt korrumperar – och ju mer makt på samma plats desto mer korrumperat. S-styrda Malmö och Göteborg är avskräckande exempel. Malmö, varifrån nu judar tvingas fly därför att socialdemokratisk populism gjort gemensam sak med islamistiska grupper och när detta avslöjas och påtalas så hjälper SVT till med att lägga munkavel på budbäraren. Tätt följda av Sydsvenskan viker granskarna av makten sig för makten de skall granska.
Konservativa beskylls inte sällan för att vid tiden för den allmänna rösträtten och demokratins införande i vår del av världen för att ha motarbetat och satt sig på tvären mot dessa ordningar. Den som läser Russel Kirk ser dock omedelbart att den bilden är i huvudsak falsk. Dick Erixon, tycks det mig, ser samma sak i sitt läsande av "statsminsterboxen". Men vad de konservativa egentligen misstrodde (och misstror allt jämt) och det med all rätt, var och är den obegränsade och otyglade demokratin i form av en slags majoritetens diktatur.
Nu för tiden anklagas nykonservativa för att vara "kulturimperialister" för att de vill införa och se mer demokrati i andra länder. Och detta av samma sorts vänster som påstår sig varit sådana demokratiförespråkare både då och nu. Yttervänstern kan för det första aldrig sägas ha varit för demokrati, då de anslutit sig till tanken på proletariatets diktatur, medan demokratin för den något mer moderata vänstern endast har varit en läpparnas bekännelse.
Konservativa röster som ovan nämnda Adams och Tocqueville varnade för demokratins avigsidor, samt invände mot radikala och samhällsomstörtande förändringar som gick allt för fort. "Förändring är inte reform", framhöll man med en dåres envishet, men allt för få var det som lyssnade.
Franska revolutionens Jakobiner var ett avskräckande exempel på hur det alltid går när man kastar ut all tidigare visdom som en nation anskaffat genom kultur, tradition och religion, för att istället ägna sig åt tillbedjan åt ett "förnuftets beläte". Jakobinerna avskaffade snabbt den kristna (gregorianska) kalendern och införde istället en "revolutionskalender" som skulle utgöra grunden för att fira den nya guden "Det Högsta Väsendet", vilket alltså var ”Förnuftet”. När Napoleon senare greppade makten stöddes han föga förvånande av före detta jakobiner som lyckats behålla sina huvuden kvar på kroppen efter att även de fallit offer för "utrensningar".
Vad Edmund Burk (förut)såg i form av jakobinerna var ett slags "pöbelliberalism". Tillfälliga majoriteters oinskränkta skräckvälden till dess en ny majoritet formas, vilken i sin tur hugger huvudena av sina opponenter, och så vidare…
Paralleller mellan jakobiner och de drygt sjuttontusen i online-pöbeln, vilken bloggen ”Katolsk Observatör” uppmärksammade mig på, är inte för långsökta. Den som vill uppleva en stunds äkta "nät-hat" kan klicka på följande länk, läsa lite under diskussionerna och känna den illaluktande stanken av självtillräcklighet och självgodhet.
Med så prominenta personer från Folkpartiet som; EU-minister Birgitta Ohlsson, internationella sekreteraren Fredrik Svensson, ordförande för Liberala kvinnor i Stockholm, Jenny Sonesson, liksom Jane Lagerqvist, tidigare förbundssekreterare för samma Liberala kvinnor, samt Ola Hassbring, från tidningen QX, vilka alla står bakom gruppen, kan detta knappast ses som en liten avvikande liten "sekt", utan mer som en samtida ”jakobinsk” rörelse.
Fortsättning följer…
Ursprungsartikel
Källa: Kaffepaus (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar