SVERIGE. Per Gudmundson skriver idag i en ledare i SvD om hur det offentliga Sverige ofta är motvilliga till att tala om det svenska i positiva termer och passar på att skicka en skarp passning till Mona med anhang.
Bäste Mona, det är med stor glädje jag skriver detta brev. För att hedra socialdemokratin har jag låtit tillverka en dräkt till dig. Dräkten är unik och symboliserar Sverige. Jag har arbetat i material som älgskinn, stål, näver, bark, ull och syntetiska material. Dräkten är en modern folkdräkt kan man säga. Jag skulle vilja överlämna den till dig omgående.
Gudmundson tar även upp de numera klassiska oikofobiska citaten av Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson – och självklart Monas vansinniga uttalande om svenskarnas påstådda avundsjuka gentemot andra kulturer som skulle vara både rikare och bättre på alla sätt.
Vidare frågar sig Gudmundson om det är nödvändigt att debatten alltid ska behöva mynna ut i självförakt och berättar samtidigt om att det i andra sammanhang, som i en nyutgiven bok om svensk reggae, går alldeles utmärkt att tala om ”skånsk reggae” och ”svensk musikhistoria”.
Faktum är att man skulle kunna göra det här experimentet med hela kulturpolitiken. Man skulle kunna fråga landets kulturelit, som inte sällan tävlar i att förakta flaggviftande svennar, om den vill ha en kulturpolitik som delar ut medel till hela världen enbart efter kvalitet, eller om den vill premiera svensk kultur.
Till sist tar Gudmundson upp en doktorsavhandling från 2009, ”Hur mycket mångfald tål demokratin”, där statsvetaren Andreas Johansson Heinö avdramatiserar synen på nationalism och visar att ett vurmande för det svenska inte måste stå i motsats till andra kulturer och folkslag. Tvärtom framävs behovet av en egen identitet för att det över huvud taget ska finnas något att integreras in i.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar