När jag precis har trampat iväg så börjar regnet, det duggar först för att sedan strila ned. När jag kommer fram till området jag skall dela i så är jag redan blöt. Det blir ett kink att fördela tidningarna i ryggsäck och olika fickor på cykeln, ingen tidning får ju bli blöt. Jag springer mellan brevlådorna där de står tätt, samtidigt som jag skyddar dem med kropp och jacka för att de inte skall träffas av regndroppar. Där brevlådorna står glesare använder jag cykeln, men då är det ännu svårare att skydda varje tidning från att träffas av regndropparna. Varje regndroppe som träffar en tidning sprider ut sin fukt så att fläcken blir större än en femkrona. För många droppar gör tidningen oanvändbar, och det handlar inte om speciellt många droppar.
Plötsligt håller regnet upp, det känns befriande. Tyvärr så är mina tygvantar sladdriga och genomblöta, jag pular ned dem i en ficka och tar upp ett nytt torrt par. Jag är tvungen att använda dessa tygvantar då jag är allergisk mot trycksvärta. Det nya paret blir dock fuktigt nästan direkt då jag inte var torr om själva händerna. När jag så försöker få upp en sidoficka för att fylla på med mer tidningar trilskas dragkedjan på sidofickan och jag svär medan jag fumligt tricksar upp dragkedjan bit för bit. När jag med stort besvär fått upp fickan och kränger ut en lagom bunt tidningar så rör cykeln på sig i en cirkel för att sedan falla i den blöta gatan med ett brak. Det svartnar för ögonen av ilska och jag ger cykeln en spark, vilket genast straffar sig med smärta i tårna.
När tidningarna är i ordning och cykeln redo för fortsatt färd så börjar regnet igen. Jag stretar på och bunt efter bunt försvinner ned i tyst väntande brevlådor. Asfalten är svart av ackumulerat regn men tomma på allt mänskligt liv. Inte en bil, inte en människa syns i det välmående villaområdet. Mot slutet av turen när det inte finns så många tidningar kvar börjar ryggen att göra ont av en gammal idrottsskada och magen kör runt efter kanske en whisky för mycket kvällen innan. Det finns ju dock inget annat val än att köra slut på de tidningar jag tog med.
När nästan alla tidningar är slut och endast en smal packe finns kvar i toppfickan på cykeln så kommer jag till en brutalt brant backe. Jag tvekar, husen är nybyggda och relativt dyra. Precis innan jag for iväg skummade jag en artikel i DN där det stod att de flesta som röstar på SD är "white trash", människor i samhället utkant. Nu tror jag inte på det så jag tar mig an backen i alla fall. Hjärtat slår hårdare och snabbare, andningen får bröstkorgen att häva sig som en bälg i den branta backen, men de sista tidningarna åker ned i de väntande brevlådorna. När jag släpper ned den sista tidningen i en brevlåda som står utanför ett nybyggt fint hus med en trivsam trädgård så bryter solens strålar fram för första gången denna dag.
Efter att jag släppt ned den sista tidningen så tar jag fram ett papper där jag skriver upp husnumret, jag måste ju veta vad jag skall börja nästa gång. När jag plitar ned siffrorna så slås dörren till huset upp, ut kommer en man i trettioårsåldern och går fram till brevlådan jag just fyllt på med Kuriren. "Vad delar du" frågan mannen, jag svarar sanningsenligt "det är SD-kuriren, Sverigedemokraternas tidning". Bakom mannen hörs glatt prat från ett nyvaket men förväntansfullt barn, det går inte att ta miste på att en stund med pappa alldeles för sig själv är en av livets höjdpunkter. Mannen fiskar upp tidningen och tittar på framsidan, plötsligt utbrister han, "KANON, KANOOON!" han vänder sig mot mig och leendet kommer från hjärtat, det går inte att ta miste på. Jag vänder mig mot honom och ler tillbaka, "du fick den sista tidningen" mannen replikerar med glimten i ögonen, "ibland skall man ha tur".
Plötsligt känns det inte jobbigt alls. Solen fortsätter att bryta fram genom molnen och mannens leende ligger kvar som en varm hand runt hjärtat. Dessutom så hade Linnea Nilsson och Emil Schön, som skrev att det var "förlorare" som röstade på SD helt fel. Mannen jag träffade som tyckte det var "kanon" med SD-kuriren var så långt ifrån förlorare man överhuvudtaget kan komma. Mannen bodde i ett nybyggt fint hus i ett trevligt område, dessutom hörde man på barnets röst att just hans pappa faktiskt var bäst i hela världen.
Länk DN SD:s väljarkår.
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar