Tyvärr har min kärlek till staden under åren eroderats bort, kvar finns en besvikelse och en känsla av främlingskap. Jag känner alltså främlingskap i min egen födelsestad. När jag växte upp fanns det inga etniska enklaver. Det fanns inga bilbränder, inga brinnande skolor. Det fanns skadegörelse och kriminalitet, fast på en lägre nivå. Jag kände mig aldrig hotad eller otrygg under hela min uppväxt i staden. Förutom en gång då jag blev tilltalad av en främmande man som ställde konstiga frågor om en väg. Något stämde inte med hans frågor och hans beteende, så mina inre varningsklockor började pingla och jag fann det bäst att ta det långa benet hem till mamma.
När jag växte upp i Söderförort fanns det en del skit. Det fanns alkoholism och narkotikan gjorde sitt intåg i de södra förorterna. Ungefär hälften av mina tidiga klasskamrater föll offer och lever inte längre. Det måste vara dödstal som är lika höga som de i inbördeskrigets Restjugoslavien. Jag tycker ändå, trots att jag själv gjort politikerföraktet till ädel konst, att många överrumplade politiker gjorde vad de kunde åt problemen och faktiskt tog sitt ansvar, låt vara för sista gången. Dock, det fanns en värme i staden, det fanns en charm i Stockholm, en speciell charm, Stockholm hade en själ. Denna charm och värme kunde man t.o.m. klart se hos det alkoholiserade trasproletariatet på Södermalm.
Nu finns inte det charmiga trasproletariatet på Södermalm kvar, det är ersatt av det mediala etablissemanget och "de proppmätta Södermalmsmarxisterna" [G. Greider]. Vi har inte längre "söderkisar" och snobbiga "östermalmare", vi har stureplansliberaler, bratts och yuppies med slickat hår och hybris. Värmen, charmen och själen är borta.
Det kan ju vara så att det är jag och mina värderingar som förändrats. En del av den negativa utveckling vi kan se i Stockholm är dock ställd utom allt tvivel, oavsett min personliga förändring. En del av förändringen kan säkert hänföras till en naturlig utveckling som var mer eller mindre oundviklig. En stor del av den negativa utveckling vi konkret kan iakttaga är dock utan tvivel en följd av politiska beslut, dåliga politiska beslut. De etniska enklaverna och kriminaliteten måste vara påverkbara av politiska beslut annars skulle vår demokrati i princip vara meningslös.
Jag avslutar med Orups ord:
" Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm. Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar. Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans. Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar."
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar