Social turism drabbar de verkligt svaga

I mångkulturens Sverige sparas det rejält på handikappade och sjuka, samtidigt som det storsatsas på fullt friska invandrare. Men vem slår egentligen vakt om de verkligt svaga idag, när röstfiske bland tusentals friska somalier blivit mer intressant än att värna om ett fåtal resurskrävande människor med svåra handikapp? Det undrar STEFAN L, själv pappa till en handikappad son, som ser ett allt hårdare samhälle växa fram.

I dagens DN (30/4) förekommer ännu ett s.k. snyftreportage om en ung somalier som väntar på ett avvisningsbeslut till Malta. Han vill inte åka tillbaka Malta för där är människor inte lika snälla som i Sverige. Berättelsen är (förstås) hjärteknipande – men saknar all typ av analys. Varifrån fick pojken pengar till sin resa? Kan Sverige ta emot alla somalier (9 miljoner)? Om inte, varför ska vi ta emot just den här individen?

Just somalier utgör ju faktiskt ett växande problem i vårt samhälle. De är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken och de har en nästan perverst låg närvaro på arbetsmarknaden (>80% är arbetslösa). Sannolikheten att killen i reportaget kommer att försörja sig själv är alltså ungefär ett på fem. Hur stor sannolikheten är att han kommer att begå sexuella övergrepp på svenska kvinnor är okänd (offentlig statistik saknas) – men den är inte obetydlig.

För att försörja dessa grupper av s.k. nysvenskar skulle vi behöva höja skatterna ytterligare för den arbetande delen av befolkningen. Vi har redan världens högsta skatter och det finns en uppenbar risk att högutbildade kommer att flytta härifrån – i dagens globaliserade värld är det ju lätt att flytta verksamhet utomlands. Det finns alltså ett tak för skattetrycket – ökar man taxeringen bortom en brytpunkt minskar statens skatteinkomster.

Vi kommer alltså att tvingas till besparingar i välfärden. Vilka grupper kommer att bli främst utsatta för dessa besparingar? Naturligtvis de sjuka och handikappade. Dessa grupper är relativt små och ointressanta för röstfiskande politiker – men mycket resurskrävande. Friska, icke-arbetande medborgare som kräver bidrag till sitt uppehälle är desto mer röststarka.

Undertecknad har en svårt handikappad son som kommer att kräva vård och tillsyn i hela sitt liv. Under alla år har jag fått kämpa för att han ska få god vård och tillsyn, personlig assistans etc – hela tiden i de offentliga besparingsbetingens motvind. Jag känner en mycket stor oro för att min son inte kommer att få adekvat tillsyn på sikt – framför allt den dag jag inte längre finns. Hur ska jag hantera detta? Ska vi utvandra till något grannland med ett mer långsiktigt stabilt välfärdssystem? Jag närmar mig slutet av yrkeslivet så beslutet brådskar.

Förre statsministern Göran Persson benämnde fenomenet med invandrare som kommer hit för att få del av välfärdssystemet såsom "social turism". Den långsiktiga konsekvensen av social turism för sjuka och handikappade borde ju inte vara så svår att förstå – ens för DNs journalister. Vem är det mest synd om – den handikappade som inte får omsorg eller den unge och friske somaliern som återbördas till de elaka vakterna på Malta – eller kanske till sitt hemland?

Stefan L

Ursprungsartikel
Källa: Fria Tider (importerat inlägg)