Lööw skriver bl.a. om "syster Marianne" som tydligen var en i media ofta förekommande antirasist under 80 och 90-talet. Så här står det om denne "syster Marianne" i artikeln.
Affären med Radio Islam belyser också andra aspekter av oförmågan att hantera denna komplexitet. En som kom att figurera i Radio Islam-debatten var syster Marianne från den 1987 bildade så kallade Fristadsrörelsen, vilken gömde flyktingar som hotats av utvisning. Hon kom snabbt att bli en av förgrundsgestalterna i den antirasistiska rörelsen. Hon deltog i konferenser, skrev debattartiklar och gjorde utspel i pressen. Hösten 1987 intervjuades hon i Radio Islam. I intervjun sa hon bland annat: "Judarna har fått det där med Förintelsen på hjärnan. Det retar mig. Visst är förföljelserna av judarna och utrotningslägren från andra världskriget upprörande. Men judarna är inte den enda folkgrupp som utsatts för massaker."
I en intervju i Sydsvenska Dagbladet gjorde hon följande förtydligande: "När man säger att tyskarna expedierade judarna är det för mig lika fruktansvärt att fl yktingar avvisas från Arlanda.
Reportern: – Gör detta tyskarnas skuld mindre?
Syster Marianne: – Ja, tyska armén vände sig alltså i Ungern till västmakterna,
till Storbritannien och frågade om man kunde ta hand om judefrågan. Storbritannien sa nej. Då var tyskarna tvungna att ta hand om, ja vad ska vi säga, för tyskarna blev det helt enkelt en expedieringsuppgift.
Reportern: - Vad var tyskarna tvungna att ta hand om? Kunde man inte låta judarna leva?
Syster Marianne: - Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då plötsligt får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna 'Ni har chansen att rädda dom här liven men stormakterna gör det inte.
Reportern: - Var det Storbritanniens fel att judarna dödades?
Syster Marianne: - Ja, självklart."
Man kan alltså vara "antirasist" men ändå tycka att judeutrotningen var en bagatell som Storbritannien och andra Allierade länder var skuld till. Om en Sverigedemokrat skulle säga hälften så kontroversiella saker som Marianne skulle ett uteslutningsärende vänta tämligen omedelbart, men denne "Syster Marianne" är alltså en antirasist. Dessutom säger Lööw att denne Syster Marianne var en förgrundsfigur inom den antirastiska rörelsen under 80 och början på 90-talet. Det kanske vore läge att den antirasistiska rörelsen också vädrade ur sin garderob.
Man måste också tyvärr dra den slutsatsen att förgrundsfiguren inom den antirasistiska rörelsen under 80 talet också var rasist, alltså denne syster Marianne var både rasist och antirasist på samma gång, hur nu det är möjligt. Det går naturligtvis inte att både vara övertygad äkta antirasist och rasist på samma gång, det är en slutsats Heléne Lööw också borde draga tycker man. Man kan inte vara antirasist men göra ett undantag för ett folk som man tycker sig ha rätt att hata. Det för oss till slutsatsen att dagens "antirasister" egentligen inte är antirasister i ordets egentliga bemärkelse. Det är mer ett varumärke en beteckning för ett politiskt ställningstagande, ett ställningstagande för en generös flyktingpolitik, ett mångkulturellt samhälle och den rådande politiska korrektheten. Att vara "antirasist" i dag har alltså väldigt lite med kamp mot äkta rasism. Betecknande nog så riktas också den mesta energin inte mot äkta rasister utan mot SD, det stärker ytterligare tesen att dagens antirasister mer står för ett politiskt ställningstagande än någonting annat.
Länk Axess
Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar