Psykologen Maj Grandmo skriver på Newsmill om det svenska etablissemangets förhållande till mångkulturen de säger sig vurma så mycket för. Artikeln är en klockren beskrivning av situationen i Sverige 2010 och är väl värd att läsas i sin helhet. Nedan följer ett utdrag:
Likt en enstämmig kör sjunger politiker och media mångkulturens lov. Dock får via aldrig reda på vad som är så bra med mångkulturen. Däremot måste man argumentera sig blå om man råkar ha lite reservationer när det gäller mångkulturens positiva effekt på demokratin, yttrandefriheten och öppenheten. Professor Robert Putnam, en sann förespråkare för invandring, har forskat på mångkulturens effekter på samhället. Hans resultat visar att mångkulturen för med sig en lång rad negativa konsekvenser, på såväl kort som på lång sikt. Vurmen hos den svenska makteliten för den tveksamma mångkulturen måste bottna i ett skuldkomplex där ett flertal försvarsmekanismer är aktiva.
På 1950-60-talen hade Sverige en sund invandring av arbetskraft. Tillsammans med folkhemmets kamp för assimilering av nyanlända och värdet av en homogen kultur med sann nationell identitet, blev Sverige det rikaste landet i världen. Samhället var tryggt, stabilt, brottsligheten låg, BNP högt och skatterna låga. Sverige var en attraktiv handelspartner och företagsvärlden blomstrade.
Men vad hände egentligen? Vi har fallit som en sten i välståndsligan, folket jobbar i ihjäl sig och mår dåligt, medan över en miljon människor går sysslolösa. Ungdomarna kommer inte in på arbetsmarknaden; fackens maffialiknande metoder, LAS och andra uteslutande regler och dogmer håller utvecklingen tillbaka. Våldsbrottsligheten är skyhög, våldtäktsligan i Europa toppas av Sverige med råge.
Något hände uppenbarligen i 1970-talets början. 1968 var året då 40-talisterna stod på barrikaderna och skrek ”ner med kapitalismen”. Man efterlyste ”solidaritet med världens folk” (Sverige = alliansfritt!!!), ”ner med USA”, ja i stort sett ”ner med allt”. Åter igen, vi bodde alltså i ett blomstrande välståndsland. Vad ville de egentligen? Man ville ha, inte socialdemokrati, inte ens socialism. Det var Marx som var Gud och Mao hans profet. Man kan verkligen undra hur en generation som så ivrigt proklamerade för öppenhet, medvetenhet och kampfronter, kunde beundra kommunistiska diktaturer.
[...]
Och så på detta: invandringen. Från sjuttiotalets början till idag, har Sverige tagit emot bortåt 1,5 miljon nya invånare. De senaste åren har invandringen legat på c:a 100.000, mestadels anhöriginvandrare. Den internationella solidariteten innebar alltså att vi har infört svängdörrar in i landet. Intressant nog så sammanfaller byggandet av bidragssamhället med denna extrema befolkningstillökning. Man kommer ofta från länder i Mellanöstern, majoriteten är muslimer. Asylskälen är ofta mer än tveksamma, man tar sig hit via människosmugglare och betalar bortåt 100.000 kr för en resa hit. Inga fattiglappar således. En frapperande del av dessa människor kommer aldrig in i det svenska samhället. Mindre än 50% går och lär sig svenska på SFI. Man bildar egna enklaver där man lever i stort sett som man alltid har levt, bara lite mer strikt, eftersom man tenderar och bli mer fundamentalist än i hemlandet. I vissa grupper, t ex irakier och somalier är arbetslösheten 70-80%. Lärare på skolorna med mycket invandrarbarn hävdar att dessa inte har den minsta lust att bidra med en fena till det svenska samhället. Istället åtnjuter man frukterna av 40-talisternas idealsamhälle. Media frossar numera i hur ”frustrerade” invandrarna är på det svenska samhället och att man tar ut det hela genom att bränna ner förorterna. Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar