Den artikel på Bonnierägda Newsmill som PI berättade om här har nu gått det öde tillmötes som många trodde bara var en tidsfråga. Newsmill har raderat hela artikeln från sajten och motiverar detta enligt följande:
Publiceringen av artikeln ”Vurmen för mångkulturen – och sanningen” är hävd. Texten innehåller svepande och dåligt underbyggda formuleringar om det mångkulturella Sverige. Fakta blandas med vilda spekulationer på ett sätt som knappast kan sägas tillföra debatten något nytt och intressant och av vikt, men däremot underblåsa rasistiska strömningar. Den här typen av artiklar har förstås ett existensberättingande, men det är inget material som ska publiceras på Newsmill. Här ska tonen vara god och texterna väl underbyggda. Därför togs texten bort.
Därmed får man väl med fog påstå att Newsmills saga är all. Det finns naturligtvis goda skäl till att Politiskt Inkorrekt passerat Newsmill på listan över Sveriges mest besökta sajter. Svenskarna är självklart trötta och förbannade på censur-Sveriges krampaktiga tigande om massinvandringskatastrofen.
Maja Grandmos artikel i sin helhet (den ocensurerade versionen) kan läsas nedan.
Vurmen för mångkulturen och sanningen
Likt en enstämmig kör sjunger politiker och media mångkulturens lov. Dock får via aldrig reda på vad som är så bra med mångkulturen. Däremot måste man argumentera sig blå om man råkar ha lite reservationer när det gäller mångkulturens positiva effekt på demokratin, yttrandefriheten och öppenheten.Professor Robert Putnam, en sann förespråkare för invandring, har forskat på mångkulturens effekter på samhället. Hans resultat visar att mångkulturen för med sig en lång rad negativa konsekvenser, på såväl kort som på lång sikt.Vurmen hos den svenska makteliten för den tveksamma mångkulturen måste bottna i ett skuldkomplex där ett flertal försvarsmekanismer är aktiva.
På 1950-60-talen hade Sverige en sund invandring av arbetskraft. Tillsammans med folkhemmets kamp för assimilering av nyanlända och värdet av en homogen kultur med sann nationell identitet, blev Sverige det rikaste landet i världen. Samhället var tryggt, stabilt, brottsligheten låg, BNP högt och skatterna låga. Sverige var en attraktiv handelspartner och företagsvärlden blomstrade.
Men vad hände egentligen? Vi har fallit som en sten i välståndsligan, folket jobbar i ihjäl sig och mår dåligt, medan över en miljon människor går sysslolösa. Ungdomarna kommer inte in på arbetsmarknaden; fackens maffialiknande metoder, LAS och andra uteslutande regler och dogmer håller utvecklingen tillbaka. Våldsbrottsligheten är skyhög, våldtäktsligan i Europa toppas av Sverige med råge.
Något hände uppenbarligen i 1970-talets början. 1968 var året då 40-talisterna stod på barrikaderna och skrek ”ner med kapitalismen”. Man efterlyste ”solidaritet med världens folk” (Sverige = alliansfritt!!!), ”ner med USA”, ja i stort sett ”ner med allt”. Åter igen, vi bodde alltså i ett blomstrande välståndsland. Vad ville de egentligen? Man ville ha, inte socialdemokrati, inte ens socialism. Det var Marx som var Gud och Mao hans profet. Man kan verkligen undra hur en generation som så ivrigt proklamerade för öppenhet, medvetenhet och kampfronter, kunde beundra kommunistiska diktaturer.
Nåväl, 40-talisternas högt uppskruvade megafoner skapade det vi idag kallar för ”välfärdsamhället”. Ett system som har givit oss världens största offentliga sektor med världens högsta skatter, utarmande av företagskulturen, där alla måste jobba för att klara av att betala alla skatter och avgifter. Där makten över det egna livet har krympt till en valnöts storlek. När båda föräldrarna jobbar lämnas barnen in på dagis, ett slags förvaringsanstalt i Alva Myrdals anda. Barnen blir vilsna och otrygga över att splittras upp i så många ”uppfostrare”. Svenska barn mår i ett internationellt perspektiv ovanligt psykiskt dåligt. I andra länder varnar man för att ta efter det svenska exemplet.
Den egna ekonomin är otillräcklig och barnfamiljer är därför en stor massa bidragstagare. När inte den egna ekonomin räcker till, tar bidragssystemet vid. Man betalar sålunda först in 60% av all inkomst (kommunal, statlig skatt + arbetsgivarens utgifter för att ha folk anställda), för att sedan begära tillbaka en del av denna. Byråkratin är därför ofantlig, 5-600 myndigheter (inget vet, jag har kollat), kollossen på lerfötterna vet inte vad som är början och vad som är slutet, vad någon av händerna sysslar med.
Och så på detta: invandringen. Från sjuttiotalets början till idag, har Sverige tagit emot bortåt 1,5 miljon nya invånare. De senaste åren har invandringen legat på c:a 100.000, mestadels anhöriginvandrare. Den internationella solidariteten innebar alltså att vi har infört svängdörrar in i landet. Intressant nog så sammanfaller byggandet av bidragssamhället med denna extrema befolkningstillökning. Man kommer ofta från länder i Mellanöstern, majoriteten är muslimer. Asylskälen är ofta mer än tveksamma, man tar sig hit via människosmugglare och betalar bortåt 100.000 kr för en resa hit. Inga fattiglappar således.
En frapperande del av dessa människor kommer aldrig in i det svenska samhället. Mindre än 50% går och lär sig svenska på SFI. Man bildar egna enklaver där man lever i stort sett som man alltid har levt, bara lite mer strikt, eftersom man tenderar och bli mer fundamentalist än i hemlandet. I vissa grupper, t ex irakier och somalier är arbetslösheten 70-80%. Lärare på skolorna med mycket invandrarbarn hävdar att dessa inte har den minsta lust att bidra med en fena till det svenska samhället. Istället åtnjuter man frukterna av 40-talisternas idealsamhälle. Media frossar numera i hur ”frustrerade” invandrarna är på det svenska samhället och att man tar ut det hela genom att bränna ner förorterna. Invandrare i både första, andra och tredje generationen är för övrigt kraftigt överrepresenterade i brottsligheten, särskilt då vålds- och sexbrott. Att Sverige har så hög brottslighet nu mot förr är i mycket ett resultat av 40 års import av improduktiva multikulti.
Och det är alltså detta som är det mångkulturella samhället. Det största problem vi har i vårt land. Och ingen får prata om det. Gör man det är man rasist och kan bli av med jobbet.
Robert Putnam har publicerat flera rapporter som pekar på samma sak. Mångkultur medför ett allt tystare, otryggare, instabilare och normupplöst samhälle. I slutändan upphör samhället att kunna upprätthålla fasaden som demokrati. Han pekar på värdet av homogenitet och och en enad nationell identitet som grundvalar för att allt ska fungera.
Men i Sverige ryggar makteliten för sanningen. Jag är säker på att man ligger på kvällen och smygläser Robert Putnam och håller med i varje stavelse. Men här slår försvaret till; oönskade impulser måste omedelbart förpassas till sin mörka bakgård. I det öppna ljuset blir man därför en stark förespråkare för det man innerst inne känner är fel. Detta fenomen kallas reaktionsbildning på psykologspråk.
Och dessutom bär Sverige på gamla försyndelser. Neutralt och alliansfritt stod vi pall för Hitler. Men vad kostade detta? Vi höll tyskarna om ryggen, hade diplomatiska och idrottsliga förbindelser med dem och lät soldaterna passera genom landet för att de lättare skulle kunna anfalla våra grannländer. Grannar som vi för övrigt kastade ut när de kom och bad om vår hjälp. Den svenska solidariteten har uppenbarligen sina brister.
Men med krigsgenerationen, 40-talisterna kom så vår chans att lätta på skuldbördan. Och här står vi nu idag. Med skägget i brevlådan men utan att ha fått ut ändan ur vagnen. Vi är förnekelsens folk och likt alkoholistens envisa försvar för att få dricka, tror vi det gör oss goda att blunda, räkna till tio och prisa välfärdssamhällets lågvattenmärke: mångkulturen.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar