Inte bara terapi

En sak står klar.

Antivåldsmanifestationer som begränsar sig till att deltagarna bara uttrycker sin sorg och sitt avståndstagande från våld är ganska meningslösa.
Sådant kan möjligen fylla en terapeutisk funktion, men lär inte påverka våldsverkarna, inte ge något resultat i färre våldsdåd.

Vad som krävs en klar politisk inriktning. Det måste finnas en udd i form av konkreta krav som – om de genomföras – är ägnade att motverka våldet. Det kan röra kriminalpolitik, invandring eller skola.

Med en bred uppslutning bakom kraven ökar utsikterna för att de ska vinna gehör hos olika partier och politiker i beslutande funktioner.

Information och en klar bild över våldets geografi är därvid central:
• Dels för att kunna formulera relevanta krav
• Dels för att kunna mobilisera många medborgare.

Ett första krav blir då att massmedia och myndigheter slutar mörka och istället medverkar till att göra sanningen tillgänglig.

I avvaktan på att så sker blir det en uppgift för rörelsen själv att bedriva den typen av arbete. Här finns redan ett antal bloggar och andra webbsidor, men det gäller att samordna för att dels få fram översiktliga sammanställningar, dels göra dessa kända för många – även för dem som inte är internetuppkopplade.

En förutsättning för att i praktiken få igång en Respekt-rörelse är att det finns ett utbrett intresse och stöd för idén inom bloggsfären.

För att sedan kunna sparka igång det hela krävs:

• dels en grupp initiativtagare, någorlunda väl kända och helst partipolitiskt fristående

• dels ett manifest om inriktning och syfte.

Det sistnämnda vinner säkert på att ”stötas och blötas” många varv innan man fastnar för något slutgiltigt, men jag föreställer mig att det bör rymma både en allmän del, som förklarar bakgrunden, och en konkret del, som borgar för att rörelsen håller sig på rätt spår.

Här kommer ett bidrag från min sida, som underlag för en fortsatt diskussion.

”På 1200-talet stiftade Birger Jarl lagar om kvinnofrid. Lagarna mot våldtäkter och andra övergrepp finns fortfarande, men hur är efterlevnaden? Lever kvinnor i Sverige idag tryggare än kvinnorna på den tiden?Statistiken talar sitt tydliga språk, vare sig man jämför med tidigare decennier eller med andra länder. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter i Sverige 350, år 2009 var antalet 5.900.

En särskild betydelse har i detta sammanhang överfallsvåldtäkter, utomhus. Det är risken för sådana som nu begränsar kvinnors rörelsefrihet i det offentliga rummet.

I Sverige är det svårt att få fram uppgifter om förövarna, men i Norge förs statistik. Det har visat sig, både i Oslo och Stavanger, att där finns ett tydligt mönster: så gott som samtliga förövare har ickevästlig bakgrund. Ett rimligt antagande blir att det förhåller sig på motsvarande sätt i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Beträffande misshandelsfallen är siffrorna än mer alarmerande. År 1950 anmäldes 7.400 misshandelsfall, år 2009 var siffran 85.900.

I 35.000 av dessa misshandelsfall var offer och gärningsman obekanta med varandra, varav 23.000 av brotten skedde utomhus. Det handlade om gatuvåld.

En annan utsatt grupp i dagens svenska samhälle är de äldre. Den respekt och den hänsyn som tidigare fanns gentemot äldre är idag inte lika självklar. Alltför ofta kan media rapportera om rån och misshandel av äldre personer.

I ett rättssamhälle måste staten ha våldsmonopol, i en stat som står under demokratisk kontroll.

Vi vänder oss mot:
- kvinnovåld
- gatuvåld
- våld mot äldre
- rasistiskt våld (oavsett det är svenskar eller invandrare som är offer/förövare)
- politiskt våld
- hedersvåldVi kräver• att myndigheter för och offentliggör statistik kring förövare och offer vid dessa olika typer av våld. ( tex hela BRÅ-undersökningen från år 2005)

• att massmedia slutar mörka kring förövares etnicitet.

• att invandringen till Sverige blir bättre kontrollerad.

• att kriminallagstiftningen och lagtillämpningen konsekvent tar ställning för brottsoffren, mot gärningsmännen.

Alla människor har lika värde, men envar bär ett ansvar för sina egna handlingar.”

Ursprungsartikel
Källa: Jan Millds blogg - Tänd ett ljus! (importerat inlägg)