Av det politiska etablissemanget och den politiskt korrekta pressen får vi ofta höra att det inte finns något som kan kallas svenskt. Trots detta går det att läsa i platsannonser att "vi ser gärna sökande med annan bakgrund än den typiskt svenska". Det måste ju innebära att det oavsett vad de ovan nämnda påstår finns något som kan kallas svenskt och frågan blir då vad detta något kan vara.
Är det att vara blond och blåögd, kanske lite rödlätt, kortbent, långbent, hjulbent, ljushyad eller att kunna prata svenska utan brytning? Eller handlar det helt enkelt om namnet och att de med ett svenskt klingande namn helst inte bör göra sig besvär att söka de utlysta tjänsterna? Om det verkligen är så illa dyker genast en annan fråga upp och det är varför alla med svenskt medborgarskap i nästa andetag kallas svenskar med allt vad det innebär och inte minst när det gäller rättigheter.
Plötsligt är en person med annan bakgrund än den typiskt svenska precis lika typiskt svensk som alla med vanliga ”son” namn. Hur går detta ihop? Vad hade hänt om man istället skrivit att "vi ser gärna sökande med typisk svensk bakgrund" eller "vi ser gärna att de sökande är svenskar"? Hur många hade man fått nyanställa på DO och hur många veckor eller rent av månader hade debatten gått het i våra medier om hur fasansfullt det är med diskriminering, främlingsfientlighet och rasism?
När det uppenbarligen finns något som kan kallas svenskt och den allmänna åsikten är att alla medborgare är lika mycket eller lika litet svenska, faller begreppen mångfald och mångkultur och man skulle kunna säga att det mångkulturella samhället inte existerar.
"Den svartlistade journalisten"
Ursprungsartikel
Källa: Fria Nyheter (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar