En långfredag som idag kan vara rätt tillfälle att lägga ut texten något om religion. Jag har vuxit upp och levt ett synnerligen sekulärt liv. Länge dominerades tidens anda av det kalla kriget mellan kapitalism och kommunism. Den globala maktkampen formade sig utefter ekonomiska teorier. Den ekonomiska liberalismen var vår sköld mot kollektivism, maktlöshet och förtryck.
Med 11 september 2001 blev det uppenbart att den globala maktkampen tagit ny form. I centrum stod inte längre argument om vilket ekonomiskt system som var bäst, utan striden handlade nu om moraliska och religiösa aspekter.
Västvärldens frihet utmanades inte av ekonomisk kollektivism utan av religiös extremism.
Detta har gjort många liberaler förvirrade. Deras ekonomiska rationalism har inte längre samma tyngd i slagen mot kollektivismens och förtryckets banérförare, eftersom det inte längre är materiell framgång som räknas. I centrum står istället människans moraliska renhet.
Västvärlden utmålas som dekadent och skadlig av islamistiska förkunnare som säger sig företräda en och en halv miljard människor. Och till skillnad från kalla kriget är inte människorna uppdelade efter skarpa nationsgränser. Många miljoner muslimer lever i väst. Det finns inte någon geografisk gräns mellan de civilisationer som hamnat på kollisionskurs mot varandra.
När jag försökt förstå den nya globala maktkampen har det varit självklart att söka kunskap i de termer som väst utmanas — alltså i religiösa och moraliska. Och här har det kristna arvet visat sig vara oumbärligt. Det är i denna tradition vi har våra västerländska svar på den islamistiska fundamentalismen.
Jag har fortfarande svårt för gudstro och ritualer, men den största respekt för den filsofiska och moraliska diskussionen som i alla tider förts inom religionerna. Som uppvuxen i ett mycket sekulärt samhälle är det tidsödande att lära sig och förstå de djupare moraliska aspekterna. Det är så lätt att avfärda dem som flum eftersom de inte handlar om pengar eller ens politisk lagstiftning. Det handlar om råd och vägledning i livet. Hur vi ska se på våra egna liv och relationerna till vår nästa.
Här kan man inte klubba igenom ett demokratiskt beslut eller sätta upp en affärsidé att jobba efter. Här handlar det om att mogna i sitt eget varande. I den bemärkelsen handlar det om det mest individualistiska man kan tänka sig.
Och här begår samhällsdebatten i väst sitt första stora misstag i synen på islam.
Man kallar fundamentalistisk islam för konservativ islam. Inget kan vara mer fel. Fundamentalisterna är inte konservativa, de är radikala. De vill inte bara kullkasta västvärlden, de vill kullkasta också de muslimska samhällen som inte lever renlärigt nog.
Väst begick samma misstag inför andra världskriget då man trodde att nazirörelsen var en konservativ rörelse. Det var tvärtom: en radikal rörelse som ville skapa en ny människa. En av få som förstod det var Winston Churchill. I sitt första tal som Storbritanniens premiärminister 13 maj 1940, då Frankrike fallit, sa han:
Men om vi misslyckas, kommer hela världen, inklusive Amerika, inklusive allt vi känner till och bryr oss om, att sjunka ner i en avgrundsdjup ny mörk tidsålder, än mer ondskefull och kanske mer utdragen i ljuset från perverterad vetenskap.
Hitler stod för ny och perverterad vetenskap. Alltså motsatsen till konservatism.
Det är intressant att Socialdemokraten Nalin Pekgul är en av få som i svensk debatt dragit samma sorts analytiska slutsatser i diskussionen om islam. På Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i januari definierade hon muslimers relation till islam, och gjorde där radikala och konservativa till varandras motsatser.
De konservativa, sa hon, är “så pass trygga i sin tro att de inte behöver någon vägledning av nya ledare. Många av de konservativa anser dessutom att islamisterna är för radikala i sin tolkning av islam… De säger till oss som bryter mot deras traditioner att vi kommer att brinna i helvetet, men de är klara över att det är gud som fäller domen och själva tänker de tålmodigt vänta till domedagen. De upplyser sina medmänniskor om sin tro av omsorg för dem.”
De radikala, som hon kallar islamister, “är otåliga och tänker inte invänta domedagen. De vill att guds rike ska förverkligas redan på jorden. Samhället ska styras enligt deras egen tolkning av Islam och de arbetar aktivt för att åstadkomma detta. Hatet mot de västerländska demokratierna och deras livsstil är drivkraften, inte deras religiösa tro.”
I vårt möte med islam behöver vi väcka våra egna moraliska traditioner, som finns inbäddad i kristendomen. Det är vår civilisation som genomgått upplysningen och funnit en väg att skilja på tro och politik. Och när denna separation skett, har demokrati blivit nästa steg för politiken.
Islam har inte kommit ens till upplysningen. Därför görs inte skillnad mellan religion och politik. Och därför kan de radikala inte acceptera demokrati eller att människor tar sig några andra friheter från de religiösa texterna.
De konservativa muslimerna kan inte heller göra skillnad på politik och religion, men de har en djupare förståelse av religionen som just personlig vägledning och utveckling, inte som maktmedel över andra.
Och här kanske framtiden finns för islam. Man behöver skapa uppslutning kring att religionsutövning är personlig, inte imperialistisk. Att religionen är råd, inte lag.
Det var detta som påven Benediktus XVI tog upp i sitt filosofiska föredrag på universitetet i Regensburg 12 september 2006 (där han en gång var filosofiprofessor). Han menade att det grekiska ‘logos’ - förnuft - är inneboende i den kristna traditionen och att ‘logos’ kräver fri vilja att välja tro, och absolut inte en tro påtvingad med våld. Om förnuftet inte finns inbyggt i tron blir våld i religionens namn möjligt, till och med obligatoriskt.
Det gäller för religionen islam att förstå att man inte kan tvinga på någon sin religion. Om religiösa auktoriteter, exempelvis i Iran, framförde detta budskap skulle man slå undan benen på all terrorism. Islamister skulle längre inte kunna rättfärdiga sitt mördande med att man uppfyller allahs vilja.
Då skulle islam som religion bli vad den i likhet med andra religioner bör vara: hjälp och stöd i det egna privata livets vedermödor.
(Andra intressanta bloggar om politik, påsk, religion, religionsfrihet, kristendom, islam, muslimer, fundamentalism, islamism, rasism, islamofobi, demokrati, MR, frihet, utanförskap, integration, integrationspolitik, konservatism, liberalism, filosofi, moral, Nalin Pekgul, Winston Churchill, Benediktus)
Ursprungsartikel
Källa: Dick Erixon (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar