Åldersbedömning av ensamkommande barn är nödvändigt

Om författaren Jonas M Andersson: ”Jag har jobbat med ensamkommande barn och ungdomar i över sju år, och har speciellt stor erfarenhet av ungdomar i åldern 16-17 år. Jag har under mina år träffat, jobbat med och lärt känna närmare 200 ungdomar från ca 30 olika länder. Jag är dessutom väl insatt i debatten om ensamkommande som finns på många bloggar och forum.”

Åldersbedömningar av ensamkommande ungdomar är en känslig fråga i Sverige, trots att det redan genomförs i relativt stor skala i Norge, Danmark och Finland. Nu senast var det författaren till ”Sune”- och ”Bert”-böckerna, Sören Olsson, som fick sparken för att ha bloggat om frågan. Men vem tjänar egentligen på tystnaden, är det verkligen barnen?

När jag pratar med människor om att jag arbetar med asylsökande ensamkommande barn, så reagerar de flesta positivt och tycker att vi gör en bra insats för samhället och världen. När man fortsätter diskussionen så blir många överraskade över att deras bild av vilka som kommer till Sverige inte överensstämmer med verkligheten. När vi pratar om ”barn” i Sverige så tänker vi oftast på prepubertala barn, det vill säga ungefär i åldern 0-13 år. De ensamkommande barnen är oftast (nästan alltid) enligt egen uppgift mellan 15 och 17 år. I Sverige benämns normalt sett denna ålderskategori uteslutande som ”ungdomar”. Det finns alltså redan här en diskrepans mellan vad allmänheten tror och hur verkligheten ser ut.

Förvisso är man barn enligt FN:s barnkonvention ända tills man uppnått 18 års ålder, så det är inget formellt fel med nuvarande terminologi. Det är dock inte orimligt att anta att det finns en risk att allmänhetens förtroende för mottagandet av ensamkommande barn kan påverkas negativt av begreppsförvirringen. En bra lösning vore att anpassa benämningen efter verkligheten och att media, kommuner och Migrationsverket istället officiellt använde begreppet ”Ensamkommande asylsökande ungdomar”.

[...]

Att det förekommer åldersbedragare bland de ensamkommande ungdomarna tror jag att alla som jobbat i branschen ett tag kan vittna om (att använda benämningen ”bedrägeri” bör inte ses som kontroversiellt då det handlar om vuxna människor som medvetet försöka lura systemet). Det är naturligtvis vanskligt att uttrycka sig om hur stor del av de ensamkommande som medvetet ljuger om sin ålder, men åldersbedömningarna från Norge, Danmark och Finland visar att det i vilket fall inte är helt ovanligt. Detta trots att man använder sig av väl tilltagna säkerhetsmarginaler och låter rimliga tvivel komma den asylsökande till godo.

För att återknyta till ovanstående resonemang; När det framkommer till allmänheten att de ensamkommande barnen består av adolescenta ungdomar kan det vara överraskande men godtagbart – men när detta spädes på av faktumet att vissa av dessa faktiskt är vuxna och att inget görs åt saken så kan det innebära en rejäl förtroendekris. Folk i allmänhet betalar gärna skatt till ”goda ändamål”, men jag tror att det är få som stöttar att vuxna utländska män ska bo tillsammans med minderåriga ensamkommande och behandlas som barn.

Att införa åldersbedömningar skulle vara ett sätt att blidka allmänheten och öka förtroendet för systemet, samtidigt som det förbättrade chanserna för att de ensamkommande som faktiskt är just barn eller ungdomar slipper misstänkliggöras som potentiella åldersbedragare

Läs hela på Newsmill

Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)