Stockholms hemlösa

Jag fick ett mass-mail från Rolf Nilsson, ordförande för Stockholms hemlösa. Så här stod det i E-posten.

I Sverige jämför vi oss ideligen med andra länder och tävlar om vem som är "bäst", bland annat på demokrati, lika värde och att följa de mänskliga rättigheter vi skrivit under.

Samtidigt som detta politiska dravel sker avhumaniseras våra hemlösa medborgare till att bli statistik och procentsatser av diverse karriärister.

Hemlösa blir till siffror och diagram istället för medmänniskor, åt våra politiker, tjänstemän och "frivilligorganisationer" som verkar vara i total avsaknad av empati för dessa individer.

Förträffliga bygger sedan mellan sig och över huvudet på våra hemlösa upp olika nätverk för att prata OM "dom där" hemlösa. I nätverken pratas sedan uteslutande om olika symptom och diagnoser vi alla skulle uppvisa efter ett tag i hemlöshet.
Detta som alternativ till att prata om och agera i orsaken till varför hemlösheten breder ut sig.
Och så länge ingen gör något åt den skriande brist vi har på billiga hyresrätter, så kommer dessa karriärister fortsätta prata om och tjäna pengar på hemlösa.
Bostadsbristen är den absolut största orsaken till att begreppet hemlöshet överhuvudtaget existerar. Och så länge vi har en sådan kan väl heller ingen tro att socialtjänsten och det otaliga antal frivilligorganisationer vi har kan "vårda" eller genom underkastelse få hemlösa att inte vara det eller bli färre?

Bara i Stockholm står över 280 000 människor i kö för en hyresrätt, där ca 40 000 anses vara i akut behov av en bostad. I Sverige är det drygt 400 000 unga som saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel. I hela gruppen utan egen bostad har andelen unga föräldrar ökat från 7 procent 2003 till drygt 11 procent 2007. Det innebär att 46 000 unga med barn står utan egen bostad.

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Jag kan inte garantera att siffrorna i Rolfs brev är korrekta, men de lär inte vara långt ifrån sanningen i alla fall. De hemlösa i Stockholm och andra städer kan inte vara så roade av alla stolta deklarationer om den "humana" politik regeringen driver när den ägnar sig åt att befrämja massinvandring. Det är samma sak med arbetslösheten, vi har nästan en halv miljon arbetslösa i vårt land, ändå så skall immigrationen lösa någon diffus arbetskraftsbrist i framtiden. Vid den senaste högkonjunkturen hade Sverige 290,000 arbetslösa människor.

Det är något sjukt med det försvar av massimmigrationen som annars rätt intelligenta politiker ger. Det är uppenbart att vi inte behöver extra arbetskraft, ens i en tänkt framtid. Det är lika uppenbart att om vårt land tar hit hundratusentals nya immigranter till vårt land så lär de behöva någonstans att bo. Om dessa immigranter sedan blir placerade i lägenheter borde det vara lika uppenbart att förr eller senare är det en mängd etniska svenskar som aldrig får en bostad. En bekant till mig som bott hela sitt liv i Stockholm fick plötsligt flytta till en stad i Norrland för att få tak över huvudet, detta som ett litet exempel.


Visst, en del av de som är hemlösa har slarvat med hyran av orsaker som alkoholmissbruk, eller annat missbruk. En del har kanske helt enkelt inte kunnat betala hyran. Det är ändå uppenbart att en hel del människor är hemlösa för att de helt enkelt inte finns bostäder. Dessutom har ju vården av allehanda missbrukare bantats ned kraftigt (den var sannolikt överdimensionerad på 70-talet) så vi undrar om våra alkoholister och andra missbrukare helst skall frysa ihjäl på vintrarna enligt regeringen. Vi kan ju alltid importera billig, outbildad arbetskraft utifrån.

Det mångkulturella samhälle vi ser växa fram är ett hårt och skoningslöst samhälle mot de som inte lyckas få ett vettigt jobb och bostad i tid. Det är ett hårt och skoningslöst samhälle mot svenskar som misslyckas i sin karriär. Det är också ett skoningslöst samhälle mot de unga människor som växer upp i våra enklaviserade förorter där det råder kaos i skolorna, där normlöshet råder, där barnen aldrig lär sig riktig svenska och där betong och hopplöshet manifesterar sig i kriminalitet och våld. Är det konstigt att man längtar tillbaka då "folket var lyckligt och folket var rätt" nu sitter vi faktiskt i "slagget av det som finns kvar", känns det bra käre Reinfeldt, är du stolt är du glad? Till slut undrar vi vad det kommer att stå i historieböckerna om vår strid av idag.       

Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)