Har bland annat ägnat min lilla konvalescens åt att läsa William D. Gairdners "The Book of Absolutes". Precis som namnet avslöjar handlar om boken om universalier och konstanter i vår värld, men är också en vidräkning med alla olika former av postmodernistisk relativism, vilken även sätts in i sin samhälleliga kontext och historia på ett överskådligt sätt. Varmt rekommenderad läsning till kaffet alltså.
Allt från diverse former av kryperi för diktaturer och dess apologeter, till revolutionsromantik och naiva föreställningar om ädla vildar och naturfolk har sin botten i en relativistisk världsåskådning. Västvärlden, speciellt de liberala Europeiska välfärdsstaterna har under lång tid flörtat med detta synsätt, vilket också har fått konsekvenser. En urholkning av dess moraliska status är kanske den allvarligaste. och har lett till inte bara förlorat anseende och respekt i världen, utan också i tappat välstånd och materiell framgång.
Under modern tid har relativism setts som en framkomlig väg för att undvika förtryck och förföljelser av andra människor. Genom att göra alla och allting likvärdigt, varken bättre eller sämre, alltså absolut relativt, skulle ingen längre på grund av olikheter förföljas eller förtryckas. Om alla olikheter var lika mycket värda kunde det inte finnas någon grund för förtryck resonerade man. Det skulle således bli ett slut på förföljelser och förtryck av någon som tyckte annorlunda, såg annorlunda ut eller vad som kunde göra oskyldiga till syndabockar. Det var en dröm om ett jämlikt och tolerant samhälle.
Men historien visar oss en helt annan verklighet. De på pappret mest jämlika samhällena någonsin, alla de socialistiska experimenten, blev tvärtom de mest hierarkiska och förtryckande i historien. Det relativistiska tänkandet hade en klar del i detta, därför att istället för att befria och vara jämställdhetsskapande, kunde samma relativism användes till att försvara alla möjliga kränkningar och förföljelser.
Och det är den stora paradoxen med relativism. Bara för att man inte tror att det inte finns någon absolut sanning, något objektivt rätt eller fel eller gott och ont, så betyder inte det att man inte har det subjektivt – och målet måste då vara att få alla att delta i en och samma subjektiva sanning.
Det enda man behövde var ett annat högre mål för staten eller kollektivet, så blev alla medel tillåtna därför att enligt relativismen är ingenting absolut förbjudet. Allt förvandlas till en maktkamp om vilket synsätt som är det rätta och när ett synsätt fått övertaget genom den politiska makten så kan den utnyttjas till att förfölja och förtrycka oliktänkande. Det är det politiskt korrekta som regerar. Alltså tvärtemot vad man eftersträvade genom att göra allting relativt, icke-hierarkiskt och likvärdigt.
Speciellt när den moderna vetenskapens materialism kombineras med relativism kan saker och ting gå riktigt illa, påpekar Gairdner. För som på beställning kommer då snart krav på att vissa "ovärdiga" människor måste rensas ut. Det kan vara ofödda barn av "fel" kön eller med medfödda sjukdomar som Downs syndrom, det kan vara gamlingar, judar, romer, araber, konservativa och kristna, eller vad man nu anser vara ett "samhällsproblem". Något som hotar det just nu politiskt korrekta, de för tillfället rådande normerna och konsensustänkandet.
För om ingenting är absolut, evigt sant, eller evigt rätt, så är det bara det tillfälliga nuet som gäller. Det som anses vara rätt nu, är vad som är rätt. Det som är politiskt korrekt nu vad som är rätt. Den som har makten att bestämma eller sätta den politiska agendan kan därför avgöra vad som är rätt och fel – därför att om relativismen får råda så är makt rätt. Det är som Gairdner skriver så att:
"without the absolute principles to defend such things as the dignity of human beings, private property, limits to state power, the rule of law rather than the rule of men, and so on, there is no appeal to a higher law or right and therefore no limit to despotism, whether mild or vicious."
Den enda utvägen att lösa konflikter är att lyckas få det maktpolitiska övertaget genom en majoritet och/eller genom politiskt korrekthet. Vad en majoritet uppfattar som rätt blir till vad som är rätt. Den svagare parten har bara att vika sig, att få någon rättvisa enligt någon objektiv standard är omöjligt eftersom alla sådana måste förpassas ut ur tänkandet.
Västvärldens rättssystem, med lagstyre är hur vi undviker sådant pöbelstyre när det kommer till juridiken. Lagen är objektiv, gäller alla människor och alltid. Nu är det naturligtvis så att lagen också tolkas och systemet därför inte heller alltid är hundraprocentigt, men det är det bästa vi har och det har hjälpt oss att hålla vår civilisation vid liv och frodas under lång tid.
Trots sina återkommande historiska misslyckanden fortsätter relativism att förknippas med demokrati, tolerans och frihet. Men som Gairdner så klarsynt skriver så blir själva friheten också en icke-fråga och utan värde – om vi inte kan säga att den är större i en viss kultur eller under ett visst styre än ett annat. Att påstå att friheten är "lika stor på Kuba som i USA" är att antingen inte förstå vad frihet är, eller att vara likgiltig inför den. Men, det är vad man ständigt hör från diktaturernas alla apologeter – folk är inte mindre fria på Kuba, de har bara en "annan sorts frihet" och att vi bör respektera det kubanska folkets val (nu har de ju i realiteten inget val, men det är så det låter).
Fortsättning följer…
Ursprungsartikel
Källa: Kaffepaus (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar