Mona Reinfeldts och skojaren Bildts lidelsefulla kärlek till Turkiet är till synes obegriplig, men fr a är den belysande. Denna kärlek belyser en av mångkulturens många självmotsägelser. Och visar att mångkultur liksom övriga kulturmarxistiska plojer (feminism, postkolonialism, ”modern” pedagogik, genusteorin…) endast följer e n logik, nämligen hatet mot Europa och de europeiska folken; enkom har e t t syfte, närmare bestämt Europas och de europeiska folkens utplåning.
Svenskarna finns inte. Svensk kultur finns inte. Svenskhet är en snuskig myt. Ursvenskt är ju som bekant bara barbariet. Men turkarna, då? Turkarna är som bekant ett av världens mest etnocentriska, aggressivt identitetsbekräftande folk. Som aldrig skulle få för sig att förneka och förråda det egna. Raka motsatsen till amöban Reinfeldt, således. Turkarnas etnocentrism är så långtgående, för att inte säga fanatisk, att de som folk inte ens är förmögna till vanlig självdistans och hederlig reflektion kring det egna. Riktigt hur långt turkarna är beredda att gå härvidlag kan armenierna och andra kristna i Turkiet eller på Cypern berätta.
Och inte är det bättre ställt med landets ledning. Turkiets premiärministern Erdogan, för vilken Mona Reinfeldt så flagrant fjäskar, är som bekant utomordentligt tydlig och öppen med att hävda sin mohammedansk-turkiska identitet. Ja, han går betydligt längre än så. Erdogan har öppet sagt att turkar bosatta i t ex Sverige och Tyskland skall vägra assimilering, måste förbli turkar. Erdogan är f ö mannen som i ett tal för några år sedan ordagrant liknade minareterna vid de moskéer som turkar byggt i Väst vid bajonetter, och de turkiska kvinnorna i Väst vid en turkisk armé i fiendeland, med livmodern och barnvagnen som vapen. Och för honom bugar sig alltså Sveriges statsminister. Sveriges utrikesminister. Sveriges hela pk-elit, faktiskt. Jämte USA och Israel är få länder mer aktiva för Turkiets inträde i EU än Sverige. Oaktat riksdagens oväntade utslag häromdagen ifråga om folkmordet på armenierna.
Man undrar då. Hur går det ovan redovisade ihop med Reinfeldts och hans lobotomerade medlöpares babbel om mångkultur och smältdegel? Vi svenskar finns inte. Svensk kultur och svenskhet finns inte heller. Utom i den bemärkelsen att vi gentemot turkar, araber och afrikaner måste betala, hålla käft och hålla ryggen undfallande krökt. Allt för att främja smältdegeln. Men denna smältdegel kan omöjligtvis infinna sig med ingredienser som turkarna, vilka tvärtom hävdar sin särart med en kraft och metoder som får finska nationella känslor under vinterkriget att framstå som lama. Om Reinfeldt verkligen trodde på sin diskurs om mångkultur och smltdegel, hade han inte kunnat välja en osannolikare samarbetspart än Turkiet. Om han däremot ville Sveriges och Europas död, hade han inte kunnat finna bättre.
Vilket som sagt tvingar oss att dra följande slutsats: mångkulturen och smältdegeln är inget som våra eliter själva tror på, utan en (redan i sig sjuk) ploj aldrig ämnad att förverkligas. Vars verkliga och enda syfte är Europas och de europeiska folkens död. En lång rad nyttiga idioter och självhatande medlöpare tror förstås på mångkulturen, smältdegeln och åtföljande (alltid selektiva) antirasism. Utan att ens veta varför. För att vänstern sagt till dem att tro på den. Hit hör t ex Stockholms snällistiske, ryggradslöse kastrat till biskop, Anders Arborelius. Och kanske Mona Sahlin. Men knappast Reinfeldt och Bildt. De som sjösatte plojen och ser till att den i medierna aldrig motsägs vet att mångkulturen är en ond, dödlig lögn.
Arkiverat i:Uncategorized
Ursprungsartikel
Källa: Beska droppar (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar