Invandrare gråter ut i media igen

Vad heter du? Vem känner dig? De frågorna verkar vara viktigast för svenska arbetsgivare, upplever Apollinaire Ndayishimiye.

”Vi vill visa vad vi kan. Men dörrarna är inte öppna för oss invandrare. Han tar emot i fyrarumslägenheten i Sätra där han bor med sin familj. Frun pluggar till undersköterska och barnen går i grundskolan och på dagis.

De trivs. Det svenska samhället älskar våra barn, säger Apollinaire Ndayishimiye.
Samtidigt konstaterar han att alla invandrare inte känner sig lika välkomna.

På fritiden är han ordförande i en Burundisk förening med omkring 25 vuxna medlemmar, få av dem har jobb.

Det är inte bra. Ett jobb är grunden för att man ska komma in i samhället och våga ta kontakt med andra, säger han.

Apollinaire Ndayishimiye jobbade som domare i Burundi i tre år. Sedan som lärarassistent på ett universitet med siktet inställt på att forska inom juridiken.
Men det oroliga läget i landet tvingade honom att fly med sin familj till Sverige. SFI:n klarade han av snabbt och fortsatte att läsa svenska på Komvux.

Jag trodde att jag snart skulle kunna börja jobba som advokat eller jurist. Men dörrarna började låsa sig, säger han.

I väntan på nästa ansökningstillfälle har han bland annat haft ett tillfälligt jobb inom kriminalvården.

Jag trivdes bra och hade gärna fortsatt, säger han.

Under sin tid som jobbsökande har han märkt att arbetsgivaren ofta frågar efter referenspersoner. Kontakterna tycks ofta vara viktigare än kunskaperna, menar Apollinaire Ndayishimiye.

 Ibland har jag frågat varför jag inte fått ett jobb och då har svaret varit att jag inte kan svenska. Även om jag bor här i 50 år kommer jag att prata svenska med brytning, men jag har klarat de nationella proven i svenska, jag kan språket, säger han.

Apollinaire Ndayishimiye behärskar flera språk och jobbar 45 procent som modersmåls­ lärare på flera olika skolor i Gävle. Ibland får han dessutom uppdrag som tolk.

Jag har också lärt känna Moussa Ndiaye och fixat halvtidspraktik på Rapatac. Där jobbar jag med integration och har kontakt med olika invandrarföreningar. Jag brinner för att jobba med barn och ungdomar, säger han.

Målsättningen att kunna jobba som jurist i Sverige finns fortfarande kvar.

Det viktigaste är att vi har någonting att äta, att det är fred och att barnen får gå i skolan. Men visst, för att bli helt nöjd skulle jag vilja jobba med det jag har utbildat mig till, säger han”.

Jag vill jobba för det svenska samhället och visa vad jag kan", säger Apollinaire Ndayishimiye. Som har en juristexamen från Burundi.

Det finns massor av svenskar som har utbildningar som trots det arbetar som städare etc etc.

Varför har ni invandrare så fruktansvärt svårt att acceptera dom jobben som finns?

Varför är inte dörrarna öppna för oss säger du!! Problemen är helt och hållet era egna, passar inte skorna direkt så kommer ni med- ”jag känner mig kränkt” m.m.

Vore käckt om GD kunde skriva om min finske vän i Gävle som under drygt 20 år arbetade som språklärare, som nu pga besparningar tvingades byta arbete och städar toaletter på ett sjukhus.

Men ni säljer iofs inte lösnummer på grund av en finne som tvingas ta det arbete som finns för att överleva.

Förbannade snyfthistorier var syfte endast går ut på att ni skall få svenskar att tycka synd om icke invandrare.

Skall GD även i fortsättningen släppa fram människor vars utbildning inte passar deras högt ställda förväntningar så får ni hela blaskan full med snyfhistorier.

Språklärare – trots juristexamen

Ursprungsartikel
Källa: Spikharry's Blog (importerat inlägg)