Det tredje etablissemanget

Det står flera artiklar om diktaren och muslimen Mohamed Omar som först blev hyllad diktare, i kultursverige, vanligt folk visste som vanligt inte vem han var. Sedan kom Omars mer extrema sida fram och till slut så tvingades samma etablissemang ta avstånd från honom. Det är väl nu när Omar gått ut och förnekat förintelsen som han blivit känd för en bredare publik. Det är lite ödets ironi faktiskt, hade Omar bara lämnats i tysthet hade i princip ingen av "verklighetens folk" varken vetat vem Omar var eller känt till hans förnekelser. Det kulturella etablissemangets behov av en "reningsprocess" gjorde att Omars åsikter fick större spridning. Dessutom var det ju det kulturella etablissemanget som från början lyfte upp Omar. Hela historien om Omar är historien om vårt kulturella etablissemang. Så här står det i artikeln av Stefan Eklund.

Ett faktum som avslöjar kultur- offentlighetens missriktade välvilja mot allt som man kan sätta etiketten invandrarlitteratur på. Vi har gjort vårt bästa för att särskilja och krama ihjäl författare som Jonas Hassen Khemiri, Alejandro Leiva Wenger, Marjaneh Bakhtiari med flera. Detta är en av anledningarna till att Omar länge tilläts framföra sina ytterlighetsåsikter i seriösa sammanhang – en person utan Omars bakgrund som kritikerälskling hade förstås aldrig fått komma till tals med samma orimligheter. Den svenska kulturella offentligheten reagerade helt enkelt för sent och Omar hade tillgång till en massmedial scen även efter att hans nyvunna extremism blivit känd.

Jag skäms en smula men jag har aldrig hört talas om Hassen Khemiri, Leiva Wenger eller Marjaneh Bakhtiari (jag kan knappt stava till deras namn heller, trots att jag ljudar bokstav efter bokstav), dessa personer har alltså blivit "ihjälkramade" av vårt kulturella etablissemang. Det råder väl inget tvivel om att jag och vårt kulturella etablissemang lever i skilda världar. Vi har sannolikt mycket få beröringspunkter, vi tycker olika, vi har skilda arbetsförhållanden, vi har olika värderingar och vi tänker och pratar sannolikt om helt olika saker.

Vårt kulturella etablissemang har förmodligen mer gemensamt med samma etablissemang i andra länder än vad det har med mig och mina gelikar. Allt taget i beaktande, är det konstigt att jag och mina gelikar kommer att rösta på olika partier vid höstens val?   

SvD

Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)