Statsminister Fredrik Reinfeldt har uppenbarligen väldigt svårt att ta en debatt med motståndare som är betydligt mer pålästa och kunniga om debattämnet än vad han själv är. Ingen annan slutsats kan dras av hans uttalande i Nerikes Allehanda.
I artikeln, som egentligen inte är annat än en schablonartad rövslickarhistoria, får Reinfeldt frågan hur han skall förhålla sig till Sverigedemokraterna under valrörelsen. Han säger ett bestämt nej till ev. debatt med Jimmie Åkesson då han inte ”tänker vara i deras reklambransch”.
Han själv tänker inte ställa upp på någon debatt med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, i varje fall inte som läget är just nu.
– Jag önskar att jag kunde säga att samhällsdebatt alltid vinner, att det bästa som skulle kunna hända är om jag och Jimmie Åkesson möts i Aktuellt och har 30 minuters debatt där jag på punkt efter punkt försöker kämpa ner honom med goda argument.
– Det är bara det att jag inte kan vinna den debatten – om han inte kommer full och börjar slåss i studion. Så länge som han säger någonting som är begripligt, har han ju överraskat. Håller bara tre procent av befolkningen med honom och 97 procent med mig så är det ändå ett dåligt resultat.
– Jag har kommit fram till att åtminstone inte jag ska ge honom det reklamutrymmet.
Snygg undanflykt. Reinfeldt VET att han inte kan vinna en debatt med Åkesson om den svenska invandrings- och integrationspolitiken är ämnet. DET är enda skälet till att han är ytterst tveksam. Det som Jimmie Åkesson rabblar om man så väcker honom klockan fyra på morgonen är sådant som Fredrik Reinfeldt måste ha en stab med medarbetare för att kunna redovisa.
Samtidigt som NA-artikeln publiceras skriver den misstänkt svagsinte professorn i statsvetenskap Bo Rothstein en artikel i Expressen där han lanserar en ny metod för dom som inte klarar av att bemöta sanna fakta. Artikeln handlar om hur politiska partiers representanter skall förhålla sig till faktumet att man inte klarar av att ta en debatt om invandringspolitiken med Sverigedemokraterna då man ALLTID kommer att förlora denna.
Därmed kan det synas som att slutsatsen är att ingenting fungerar som ett motmedel. Jag tror emellertid att det finns en tredje linje, nämligen ironins och förlöjligandets strategi. I den politiska retoriken är ingenting så förödande som att framstå som uppblåst och skrattretande. Men det är en svår konst som kräver skarpslipade retoriker, som inte tvekar att nypa till i veka livet. Här duger inte alls de schyssta Pelle- och flitliga Lisa-karaktärer, som dominerar svensk politik. Istället behövs någon som verkligen behärskar den svåra konstformen med ironiska elakheter.
Han framhäver dock den notoriskt osynlige Carl Bildt som ett bra exempel.
Carl Bildts politiska position gör honom också unikt lämpad. Moderaternas svängning mot den politiska mittfåran har skapat ett tomrum på högerkanten, som Sverigedemokraterna nu kan utnyttja. Det är dags för Carl Bildt att ställa in det ymniga resandet till världens huvudstäder och ge moderatstabens ”blodhundar” i uppgift att börja gräva fram vad som krävs för att ge Sverigedemokraterna den holmgång de förtjänar.
Skratta eller gråta åt det svenska politiska klimatet 2010? Man tror inte det är sant……….
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt (medlem)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar