I Sälen hålls varje år en konferens som kallas Folk och Försvar. Den brukar samla ett gäng PK-politiker, militärer, debattörer och säkerhetspolitiska experter som träffas för att diskutera civila och militära försvarsfrågor.
Vanligen är ämnet sådant som värnplikten, svenska regementen, skvadroner, Ryssland och liknande, men också politiska problem på hemmaplan som de närvarande råkar vara insyltade i och gärna vill diskutera med sina likar. Genom åren har man som exempel på det senare fokuserat konferensen på alltifrån mörkläggning av DC-3:ans öde till betongövertäckning av Estonia, FRA:s massavlyssning av svenskarna och mörkläggning av hur krishanteringen efter tsunamin egentligen fungerade.
Det är med andra ord inte alltid en utländsk stat som är den tänkta fienden — det kan lika gärna vara det opålitliga svenska folket som hotar ”de goda krafterna”, som de kallar sig, med krav på att få veta sanningen i någon obekväm fråga eller som motsätter sig nyfiken massavlyssning eller något liknande som ”de goda krafterna” har initierat.
I år är det ovanligt tydligt, fast med en twist. Ingen som tittar på SVT-sändningarna kan nämligen undgå att Folk och försvar i år är inriktat på att bekämpa å ena sidan våldsbenägen islamism — å andra sidan det politiska partiet Sverigedemokraterna, som man med ansenlig ansträngning försöker passa in i samma fack och utmåla som samma typ av tänkta fiender till Sverige. Eller i alla fall fiender till ”det goda” etablissemanget i Sverige.
Resonemanget är (ungefär) att SD underblåser ”främlingsfientliga krafter” som hotar att göra muslimerna än mer radikala och ”öka motsättningarna”, eller nåt sånt. Att alla som vet något om islamism kan avfärda denna tanke på stående fot bekommer inte de experter som tagit fram den här säkerhetspolitiska analysen. En av dem är Nalin Pekgul (S), som är icke troende kurd från Turkiet, och som Socialdemokraterna, i ett desperat försök att plocka röster från SD, försökt lansera som moderat kritiker av islam.
På konferensen säger Nalin Pekgul att såväl SD som den somaliska terroristgruppen al-Shabab, som har starkt fäste i Rinkeby, bäst bekämpas med – surprise surprise – dialog:
- Ju mer diskussion, desto svagare blir Sverigedemokraterna och desto starkare blir de goda krafterna, säger hon i ett uttalande som SvD citerar.
Men samtidigt skräder man inte längre orden när det gäller att gå till angrepp mot troende muslimers hot mot mindre troende — även om man noga undviker att skylla på den slapphänta och kravlösa integrationspolitik som skapat problemet. Istället talar man om ”enskilda islamisters” ageranden i Rosengård, Fittja, Rinkeby och Tensta och vad allt detta ställer till med.
Det är en märklig logik. Å ena sidan går man till angrepp mot vad man uppfattar som enskilda islamister (dvs 25% av muslimerna enligt deras egen utsago) och å andra sidan mot SD, som man menar kan piska upp konflikter i samhället. Vad man försöker vidmakthålla är således makten hos de som inte tycker någonting – eller som inte bryr sig. Dvs i mångt och mycket den grå massa man själva företräder, som vägrar inse att det finns en konflikt mellan å ena sidan ett samhälle präglat av frihet, jämställdhet och kunskap och å andra sidan islam. Man låtsas helt enkelt som att den bristande kvinnosynen inte är ett muslimskt problem utan något som ”enskilda islamister” håller sig med.
Samtidigt är man inte sena att inse att dessa som man väljer att beskriva som ”enskilda islamiste” i verkligheten är stora väljargrupper, och att dessa måste blidkas. Därför håller man sig inte sällan med egna islamister, såsom moderaternas riksdagskandidat Abdirisak Waberi som i SVT vägrade ta avstånd från den muslimska uppfattningen att män får slå sinaex kvinnor, och som i en intervju med RFSU argumenterade för att män får ha fyra hustrur men inte vice versa, eftersom Gud har bestämt det.
Text: Widar Nord
Ursprungsartikel
Källa: Fria Tider (importerat inlägg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar