En liten nyårskrönika Sahlin och Company

Året som gått har inneburit stora framgångar för ett parti som inte bara knackar, utan bankar på riksdagens portar, nämligen Sverigedemokraterna. Opinionsmätningarna ligger det senaste halvåret hela tiden över spärren. Med tanke på att partiet brukar undervärderas i opinionsundersökningar så kan resultatet vara ännu högre. Jimmie Åkesson har befäst sin partiledarställning med några mycket väl genomförda debatter mot politiska motståndare.

Göran Hägglund, Kristdemokraternas ledare, talade i Almedalen om "verklighetens folk" och gav det kulturella etablissemanget en örfil. Reaktionen blev som väntat häftig, inte minst för att just denna elit har nästan obegränsad tillgång till medierna, samt att Hägglund kanske slog på en mycket öm punkt. Dock vågade naturligtvis inte Hägglund vara politisk inkorrekt på riktigt allvar. Han stod inte heller upp för sitt tal i Almedalen med rak rygg, man fick nästan känslan att han försiktigt backade undan från sitt förhållandevis vågade tal.

Reinfeldt klarade EU:s ordförandeskap med ett godkänt. Han och Moderaterna har inte råkat ut för några katastrofer, men går inte partiet lite på tomgång? Opinionssiffrorna går inte uppåt, snarare nedåt och Reinfeldts utseende och utstrålning som innan valet 2006 var en tillgång börjar bli lite tjatig. Är det inte något tillkämpat med den "statsmannalook" han lagt sig till med? Hans rådjursögon är heller inte lika fuktiga längre utan ser lite mer tomma och rentav dumma ut. Det jag speciellt minns från det gångna året är Reinfeldts utbrott i TV studion när han fick frågan för hundrade gången om samarbete med SD efter valet.

Jan Björklund imponerar på mig när han talar om skolpolitik, ibland även inom andra områden. Björklund ger raka, klara och distinkta besked, slingrar sig aldrig och blir aldrig svarslös. Hans militära bakgrund verkar enbart vara positiv för hans politiska karriär. Människor vet i alla fall att han haft ett vanligt jobb, till skillnad mot många andra broilers i dag. Tyvärr blev förslaget om kontrakt för nyanlända invandrare nedröstat av Folkpartiets kongress. De två politiker jag kan känna någon respekt för i dagens riksdag och bland dagens riksdagspartier är Björklund och Sabuni. Båda råkar komma från Folkpartiet, Bengt Westerbergs gamla parti. Ändå är Westerberg den politiker jag avskyr mest efter Hitler och Pol Pot, är det inte underligt?

Maud Olofsson ja! Jag sitter här med ett stort leende på läpparna. Jag minns debatten mellan Åkesson och Olofsson där Åkesson sablade ned vår käre Maud jäms med fotknölarna. Hur kunde Olofsson någonsin bli partiledare? Ja inte mig emot egentligen, bara jag slipper höra hennes gnälliga klimakterieröst.

Maria Wetterstrand har jag ganska nyligen behandlat HÄR

Lars Ohly är oerhört tröttsam och den mest förutsägbara politiker på hela jorden, och det vill inte säga lite. Allt jag möjligtvis kan säga om honom vet ni redan.

Sahlin har jag ju också behandlat alldeles nyligen. Men jag går och drar med en långvarig förkylning så jag har legat och läst böcker för att kroppen skall få ta igen sig. Den senaste boken är av Pär Nuder och bär en titel som riktigt doftar av Socialdemokrati, den är "Stolt men inte nöjd". Boken förtjänar en bättre titel och är understundom underhållande. Nuder är ingen dålig författare enligt mig. När man läser boken förstår man hur oerhört mycket bättre intellektuell förmåga Nuder har jämfört med Sahlin.

Jag har precis börjat läsa boken men har inte kunnat låta bli att tjuvkika på det kapitel som behandlar Sahlins avpollettering av Nuder, det är förskräckligt. Först konstaterar vi att Sahlin och Nuder känt varandra i 30 år, de har båda varit distriktsordföranden, de har båda klättrat uppför karriärstegen samtidigt. Dagen efter Perssons avgång när valförlusten var ett faktum 2006 vandrar Sahlin in på Nuders kontor och försöker på ett uppenbart sätt fiska efter Nuders planer inför framtiden. Därefter så börjar hon pressa Nuder på vad "partiet" kan tänkas tycka om henne. Hon avslutar sitt märkliga besök i Nuders kontor med orden

– Mona Sahlin som partiordförande – det är väl inte realistiskt, eller hur?

Nuder vägrade att svara på frågan, vad skulle han säga? Ingen ville ha Sahlin som ordförande då vid denna tid, ingen ens tänkte på henne som ordförande.

När sedan Sahlin med alla turer ändå blev partiordförande (alla andra tackade nej, Wallström, Jämtin och Messing) så började Sahlin enligt egen utsago att frysa ut Nuder. Han var socialdemokraternas ekonomiska talesman och partiordföranden brukar ha tät kontakt med denne, av nödvändiga skäl. Sahlin hade i princip aldrig någon kontakt med Nuder och förhållandet blev märkligare och märkligare. En dag lyssnar Nuder på radio när Sahlin är med i ett sommarprogram (3 augusti 2007) och får höra detta.

Jag får ofta frågan vad jag tänker på när jag gymmar. Och svaret är så skönt, det är nämligen: inget alls. Det är så skönt att blåsa bort alla tankar på Reinfeldt, Nuder, skatter eller EU. Det är bara jag, flåset och den dunkande musiken.

Detta säger alltså partiordförande Sahlin om sin egen ekonomiske talesman Pär Nuder. Det trotsar alla regler, all vett och etikett och allt normalt beteende. För att göra en lång och beklämmande historia kort så undergrävde Sahlin systematiskt Nuders ställning, på ett mycket märkligt nästan mobbningsaktigt sätt. Innan Sahlin får Nuder på fall genom att läcka meddelanden om hans avgång till pressen, utan någon som helst förvarning, så intygar Sahlin öga mot öga med Nuder att hon inte har något att anmärka på hans arbete.

Detta är såklart Nuders version av händelseförloppet. Men av de små brottstycken vi kunde snappa upp från media så stämmer Nuders version. När man läser boken av Nuder blir man rädd på riktigt för Sahlin som statsminister.  Låt oss hoppas på det bästa.

GOTT NYTT ÅR kära läsare.

Ursprungsartikel
Källa: Robsten blog (medlem)