Svart eller vit makt?

Kärnan i Shelby Steeles bok ”White Guilt” skulle kunna sammanfattas i några frågor:

• Om man behandlar andra vuxna människor som små barn, på vilka inga krav kan ställas, till vilka inga förväntningar kan knytas, på vilka inget ansvar för deras handlingar eller uteblivna handlingar kan läggas – har man då gjort dessa människor en tjänst? Har man behandlat dem med respekt?

Är inte en sådan hållning i själva verket ett uttryck för motsatsen,  för ett förakt, en nedlåtenhet och en förmyndarattityd?

• Och kan en grupp lyfta sig själv genom att axla en offerroll?

• Är kvoteringspolitiken ytterst ett uttryck för svart makt eller för vit makt?

Shelby Steele konstaterar att man aldrig gjort klart för sig vad som var orsaken till att minoriteter inte klarade av att hävda sig av egen kraft i konkurrens med vita.  Man ordinerar en ”medicin” (kvotering) utan att först ha gjort klart för sig vad som är problemets karaktär.

”I am not aware of a single institution that based its call for preferences on a careful analysis of why so many minorities were not competitive enough to win places in their institutions unaided by racial preferences.  Again, if we can’t specifically name the problems that make so many minorities uncompetitive, how can we argue that racial preferences are a remedy?”

Steele ser här en ”sorglig symbios” mellan

• å ena sidan vita medelklassindivider med behov av att manifestera sin godhet genom att medverka till särbehandling för att distansera sig från tidigare oförrätter mot svarta

• å andra sidan svarta ledare som vill spela en roll och kan göra detta genom att utnyttja ett vitt skuldkomplex.

”…in the age of white guilt, white blindness has been driven not by racism but by the white need to dissociate from racism. Whites are blind to blacks as human beings today not out of bigotry but out of their obsession with achieving the dissociation they need to restore their moral authority.  And when they find a way to dissociate from racism – ‘diversity’, politically correct language, political liberalism itself – there is little incentive to understand blacks as human beings. Dissociation makes whites human again.”

Det skapades ett ”raskort” - ”a race card” – som kunde spelas ut av den som själv hade rätt (dvs svart) hudfärg. Detta gav ett moraliskt överläge.

”…no black problem – whether high crime rates, poor academic performance, or high illegitimacy rate – could be defined as largely a black responsibility, because it was an injustice to make victims responsible for their own problems. To do so would be to ‘blame the victim’, thereby repeating the victimization… individual responsibility became synonymous with injustice when applied to blacks.”

Svartas axlande av en offerroll kan inte leda till något bra:

”…human beings, individually or collectively, cannot transform or uplift themselves without taking full responsibility for doing so…. no group in human history has been lifted into excellence or competitiveness by another group.”

I själva verket blev innebörden av den linje som de nya svarta ledarna företrädde en ny variant av slavmentalitet och cementering av underlägsenhet. På egen hand kunde svarta inget uträtta, det måste göras åt dem av vita:

”Black militancy became, in fact, a militant belief in the white power and a correspondingly militant denial of black power.”

”…this humiliating plea for white intervention only projected whites as powerful and blacks as helpless.”

Vad som skapades blev en ny form av vit överlägsenhet:

”…its paternalism, its focus on whites rather than on blacks as the agents of change, allows white supremacy to slip in the back door…”

Enligt kvoteringsideologin räcker det inte med likhet i starten för svarta och vita, det måste bli även en likhet i resultat.

Då blir det inte nog att svarta får samma formella rättigheter och möjligheter som vita.  Argumenteringen går ut på att det finns en ”strukturell” rasism i det amerikanska samhället, som lägger hinder i vägen.

Denna strukturella rasism är osynlig och ogripbar,  svår att sätta fingret på. Det faktum att svarta presterar sämre än vita (inte inom friidrott och musik, men i studier) är bevis nog för dess existens.

Det hela utmynnar i något som påminner om vikingarnas grisen Särimner.  Vem kan påvisa att något så abstrakt som ”strukturell rasism” inte existerar? Alltså finns den ständigt kvar – användbar på nytt, i all evighet.

Shelby Steele talar om ett nödvändigt mentalt språng för att förvandla ett folk av slavar till människor som styr sitt eget öde.

I det sammanhanget blir Black Muslims och liknande rörelser av svarta i USA intressanta.

Ursprungsartikel
Källa: Jan Millds blogg - Tänd ett ljus! (importerat inlägg)