Ingen ny rättegång

Det finns bara alltför många fall av grova mötesstörningar där brottslingarna undgått åtal och dom.

Från Blågula frågor kan vi ge ett annat exempel. Det gäller ett möte som BGF arrangerade i Medborgarhuset i Stockholm den 5 juni 2002. Antidemokrater lyckades i en organiserad aktion förhindra att många mötesdeltagare tog sig in i möteslokalen. Detta kunde ske trots närvaro av en stor polisstyrka.

Efter denna händelse väcktes faktiskt åtal mot en 28-årig kvinna för att i sammanhanget haft en ledande roll. Hon hade gripits av polis på plats.

Åtalet gällde ”störande av ordning” och jag var inkallad som vittne, den 2 december 2002 i Stockholms tingsrätt. När alla, nästan, var samlade förklarade domaren att rättegången måste ställas in. Orsak: det inkallade polisvittnet kunde inte komma, pga sjukt barn.

Den 9 januari 2003 gjordes ett nytt försök. Nu var det så viktiga polisvittnet närvarande. Väl på plats visade det sig dock att han inte kunde känna igen den åtalade som samma person han tidigare sett, när hon gripits av polisen och vägrat svara på frågor.

Varför var denne polisman överhuvudtaget närvarande i rättssalen, om han inte kunde identifiera kvinnan? Varför hade åklagaren då inte valt ett annat polisvittne istället – det fanns ju flera att välja på?!  Om detta är en typ av problem som kan uppstå – varför fotograferar man inte först av allt den person man gripit? I så fall undanröjer man ju senare problem med identifiering.

Med anledning av det inträffade skrev Anders Sundholm, BGF-ordförande, till överåklagarmyndigheten och begärde överprövning.

Ur brevet:

”Överåklagaren i StockholmBox 7029610722 Stockholm
Stockholm den 17 januari 2003
Ärende: Överprövning av målet B 6741-02 i Stockholms Tingsrätt den 9/1 2003.
- – -
Att händelserna vid Medborgarplatsen ändå ledde till ett gripande såg vi som ett ljus i mörkret. Kanske ville rättssamhället denna gång visa att man såg allvarligt på denna brottslighet och agera på ett sätt som vi medborgare kan förvänta oss av våra rättsvårdande myndigheter.

Efter gripandet av HV företogs sedvanliga förhör med såväl den gripna som med ett flertal polismän som varit i tjänst vid Medborgarhuset. Ärendet hamnade så småningom på åklagare Stefan Linds bord vid Stockholms åklagarmyndighet. Det som sedan händer i målet väcker både förundran, frustration och upprördhet.

När Stefan Lind hade lämnat in målet för stämning satte Stockholms tingsrätt ut huvudförhandling till den 2/12 2002. Målet inställdes dock med mycket kort varsel på grund av att det enda inkallade polisvittnet inte kunde närvara. Övriga inblandade var dock på plats, helt i onödan. Ny huvudförhandling blev det den 9/1 2003 och det är vad som då utspelade sig som är orsaken till detta brev.

Den åklagare som hade förberett målet, Stefan Lind, var själv inte föredragande. Det var i stället åklagare Madeleine Pettersson, som med kort varsel hade blivit lottad på målet. Hon var tyvärr mycket dåligt förberedd och gav ett intryck av att över huvud taget inte ha läst in sig på målet. Det var ett flertal åhörare i tingssalen som mycket upprörda undrade om det får gå till så här i Sverige år 2003. För min egen del är jag aningen luttrad då jag själv varit nämndeman i tingsrätt och hovrätt i tio år.

Att jag nu begär en överprövning hos Överåklagaren har sin grund i det som händer i rättssalen. För det första så var det minst fem polismän som i förundersökningen pekat ut en bestämd person som ansvarig för den olagliga demonstrationen. De kunde alla ge ett mycket gott signalement på hennes klädsel och hon greps därför kort efter demonstrationen av en polispiket på Tjärhovsgatan. Det var Helga V som greps och vid gripande vägrade hon att identifiera sig.

Hon har sedan under hela förundersökningen vägrat att uttala sig, något som åklagaren inte med ett ord nämnde under huvudförhandlingen. HV själv förnekade under rättegången all inblandning i demonstrationen. Hon sade sig bara gått förbi och noterat att det var något som hände på Medborgarplatsen. Någon kunskap eller kännedom om AFA sade hon sig inte ha. AFA var totalt okänt för henne. På fråga från åklagaren om hon kände till föreningen Blågula frågor blev svaret att hon tittat på deras hemsida sedan detta mål drogs igång.

Redaktören för Blågula Frågor Jan Milld, var inkallad som vittne, förmodligen för att upplysa rätten om att mötet i Medborgarhuset var ett offentligt möte där alla var välkomna att närvara. Det andra vittnet, polisman Anders Frid, var tydligen inkallad för att identifiera HV. Han fick frågan av åklagaren om han kände igen henne från trappan på Medborgarhuset och kunde naturligtvis inte tillstå detta. De polismän som såg HV på trappan kan omöjligen identifiera henne demaskerad, det är det som är själva vitsen med att vara maskerad vid våldsamheter. Det är ungefär som att be någon identifiera en ishockeyspelare utan mundering. HV var enligt de förhörda poliserna iklädd jacka med luva och solglasögon. En klädsel just avsedd för att inte kunna identifieras. Trots detta hade åklagaren kallad in ett polisvittne, Anders Frid, som man på förhand borde begripit inte ensam kunde tillföra rättegångsprocessen något.

Vad åklagare Madeleine Pettersson då gör är att återkalla stämningen och råder rätten att målet ska läggas ner, vilket också naturligtvis blir beslutet.

Om åklagaren hade läst igenom materialet före förhandlingen hade hon kunnat konstatera att de viktigaste vittnesmålen kom från en polisinspektör vid namn Cewenhielm och en vid namn Bäckström. Cewenhielm gav samma signalement som de andra poliserna på HV. Han skriver följande i sin egen rapport och som finns med i förundersökningen: ”Kvinnan som jag uppfattade som ledare var klädd i en svart jacka, lila tröja, svart keps, solglasögon samt svarta gymnastikskor. Vi följde kvinnan med blicken när hon gick upp längs Tjärhovsgatan där hon sedermera greps.”

Polismannen Bäckström skriver i sin anmälan följande: ”Jag iakttog en kvinna några meter snett framför mig. Hon var iklädd svart jacka, lilaaktig tröja, svart keps på huvudet och solglasögon. På fötterna hade hon svarta gymnastikskor

Kvinnan greps ca 10 minuter senare på Tjärhovsgatan. Inne på polisstationen såg jag kvinnan och kände igen henne som samma person jag beskrivit ovan.”

Jag vill påstå att samtliga i rättssalen insåg att HV inte var sanningsenlig. Men med åklagarens taffliga hantering av målet kunde rätten naturligtvis inte göra något annat än vad åklagaren själv yrkade, nämligen nedläggning av målet.

Vad hon i stället självklart borde gjort var att återkalla målet i väntan på ytterligare utredning och kompletterande vittnesförhör.

Vid samtal dagen efter huvudförhandlingen med åklagare Stefan Lind blev han mycket förvånad över hur hans kollega hade hanterat målet. Han upplyste mig också om att han själv inte kan väcka nytt åtal när en kollega valt att lägga ner målet. Hans råd till mig var då att skriva till Överåklagaren för att få en överprövning till stånd. Därav detta brev.

Det blev ingen ny rättegång.

Ursprungsartikel
Källa: Jan Millds blogg - Tänd ett ljus! (importerat inlägg)